Gammeljazzen går igen

Gammeljazzen går igen

Umlaut Big Band på Hagenfesten 2012. Foto: Lars Jönsson

Gammeljazzen går igen

Publicerad: tors, 2013-12-19 22:30

Gammeljazzen går igen. Tveklöst är det så. Och kul är det. Cool Quartett, Swedish Azz och Umlaut Big Band. På olika sätt närmar de sig jazz från förr. Lite sött att se hur avantgardet nåtts av retrovågen, skriver Magnus Nygren i en krönika.

Av: Magnus Nygren

Gammeljazzen går igen. Tveklöst är det så. Och kul är det. Umlaut Big Band har just släppt den ytterst fina vinylboxen Nelson’s Jacket där de på fyra tiotummare (vad annars!) hugger tänderna i arrangörerna Mary Lou Williams, Benny Carter, Gene Gifford, John Nesbitt och Will Hudson. Varav många är sedan länge bortglömda utanför en ganska snäv krets. Det är tätt, välspelat och avancerat, och fyllt av glädje. Det lustfyllda 14-mannabandet leds av den franske saxofonisten Pierre-Antoine Badaroux och i gruppen finns svenskarna Joel Grip på bas och Emil Strandberg på trumpet. Och denna 80-åriga musik – det mesta är skrivet redan på 1930-talet – är så väldigt vital. Musiken spritter och strålar, är tidlös om än inspelningsteknikerna har jobbat stenhårt med att få soundet att låta 30-tal.

Men det är som att Umlaut Big Band skakar av det nostalgiska dammet från de gamla hitsen och synar dem med pånyttfödda ögon. Men de gör inget annat av musiken, det är viktigt, jag är inte 100 procent säker, men nästan, men jag tror att de spelar arrangemangen så likt originalen det bara är möjligt. Varför lyckas de? När bandet spelade på Hagenfesten häromåret sa basisten Joel Grip något intressant om detta, ungefär att de som spelade musiken på 30-talet var dåtidens unga och hungriga jazzmusiker, nu sker det om igen genom att dagens unga och hungriga tar sig an materialet och spelar upp det så naket och sprudlande som det en gång var, utan förfining. Jag tror det ligger mycket i det. Nostalgi behöver inte vara fel i sig, men ofta får det effekten att man placerar det projicerade på piedestal, som ett monument. Då blir det oftast tråkigt. Och konserten med Umlaut Big Band var banne mig inte tråkig, inte heller denna inspelning. Jag tror helt enkelt att det inte finns någon nostalgi i detta. Och hur skulle det kunna det? Utan att veta åldern på medlemmarna i Umlaut Big Band, tror jag att få är över 40!

Umlaut Big Band är inte de enda som intresserar sig för jazz från förr. Trumslagaren Sven-Åke Johansson, som för övrigt gjort omslaget till Nelson’s Jacket, har med sin Cool Quartett spelat swing i det lilla formatet under många år. Här finns bland andra den annars så experimentelle Axel Dörner med. Inte heller Cool Quartett omformulerar musiken. De spelar låtarna så som de var, så som de uppenbarligen gillar dem. De skriver även egna som mer liknar 30- och 40-tals jazz än dagens jazz. Det svänger grymt. En väsentlig skillnad jämfört med Umlaut Big Band är att Sven-Åke Johansson växte upp med denna musik, så ett visst mått av nostalgi kan nog finnas med, men han har definitivt puttat ned musiken från piedestalen.

Swedish Azz går en annan väg när de lyfter fram gamla svenska jazzlåtar. Även om det melodiska materialet till viss del finns kvar så sker en skarp omformulering, de stökar till, vispar runt och förfular på ett alldeles förträffligt sätt. Originalmusiken må vara tidlös, men versionerna i Swedish Azz händer kunde inte ha gjorts på 50- eller 60-talet, det är fullständigt ogörligt.

Alltså två sätt att närma sig äldre jazzmusik, men med två helt olika metoder. Och ingen av dem är nödvändigtvis bättre än den andra. Men varför sker detta nu? Det har säkerligen många – och olika – anledningar, men jag tror inte att avantgardets rädsla för det folkliga har avtagit, däremot har det som tidigare var folkligt helt enkelt glömts bort – för vem kommer längre ihåg Benny Carter? Med Jan Johansson är det en annan sak, för många är hans musik fortftanade levande, eller i alla fall minnet av den – men å andra sidan skruvar Swedish Azz till det ganska rejält. En annan teori är att den allmänna retrovågen även nått förlöparna i avantgardet. Det är ju lite sött faktiskt. Och faktiskt, det är inte utan förvåning jag märker hur mycket jag gillar det.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry