Liner notes

Liner notes

Liner notes.

Liner notes

Publicerad: tis, 2014-08-26 16:43

Är liner notes ett spöke från det förflutna? Dessa texter som författas för att ackompanjera skivor har börjat spela en marginell roll i dagens musikindustri och riskerar kanske till och med att försvinna. Soundofmusics Joacim Nyberg funderar lite kring liner notes och bjuder in läsaren till ett samtal.

Av: Joacim Nyberg

Liner notes. De texter som medföljer skivor/kasetter/dvd:er/etc; informativa, konstnärliga, obegripliga, tråkiga, det finns alla typer. En sak har de gemensamt: de är skapade för att på ett eller annat sätt bidra med något till musiken och/eller produkten. De ska vara kryddan på moset, snigeln i ögat eller åtminstone något som får fart på tankarna. Liner notesen började dyka upp i och med 78-varvarna som på grund av sin ömtålighet lades i vikbara förpackningar varpå man på ena sidan placerade en informativ text. Resten är historia.

En sak som slagit mig på senare tid är att många av dagens jazz/impro/electro-skivor saknar liners. När de väl finns är de ofta fåordiga och innehållslösa. Ett exempel; det skrivs ofta om att musikerna använder ”electro-acoustic devices” och bygger upp musiken kring ”complex compositional schemes” eller liknande, fast detaljerna uteblir för det mesta. Så det hela blir svårgreppbart och meningslöst. Vadan detta hemlighetsmakeri? Om man nu sliter sitt hår för att bygga nya ljudskapande attiraljer eller utveckla komplicerade verktyg för komposition, varför inte dela med sig lite av det? Hur ska vi kunna imponeras av det hårda arbetet kring ett otroligt avancerat och genomtänkt stycke när vi inte vet hur det kommit till? Jag lyssnar, tänker oj så avancerat och genomtänkt det måste vara, men fattar ingenting och det låter som Cage för 50 år sedan. Om jag bara hade vetat vad det är som händer och varför det är så speciellt hade jag nog kunnat uppskatta arbetet lite mer. Där hade lite liners varit på sin plats.

Spola så tillbaka 60 år i tiden. Femtiotalet, liner notesens guldålder. Jazz på vinyl, bolag som Blue Note, Prestige och Contemporary hade sina glansdagar. De av er kära läsare som köper vinyl vet känslan av att hitta en gammal platta, förväntansfullt lägga den på tallriken, insupa den underbart klara ljudbilden, musiken musiken musiken! Och omslagen. Framsidan: konst. Baksidan: folkbildning, underhållning, njutning. Där spar man inte på krutet vare sig vad det gäller utrymme eller information. I knappt läsbar textstorlek matar skribenterna, ofta journalister, på med info kring inspelning, musikernas bakgrund, anekdoter, diskografier, teknisk data, med mera. Även musiken beskrivs i detalj. Lärorikt. Nördigt? Ja! Och kul.

12-tumarens format inbjöd till extensivt skrivande, så kan då dagens skivmakare helt enkelt skylla på platsbrist? Njae, knappast. En liten booklet är väl trevligt. Många skivor har ju en, men konstigt nog är de ibland textlösa. Kanske ett konstverk, en dikt. Ibland blankt. Varför? Det kostar inte många kronor att trycka en lite text på en redan tryckt booklet. Och man kan få in rätt mycket på några sidor även i det lilla cd-formatet. Därför tror jag alltså inte att platsbrist och inte heller att pengar är problemet. Man behöver inte ha handgjort lyxpapper och liners behöver inte vara skrivna av stora författare som tar ut stora arvoden, innehållet är ju faktiskt viktigare än utförandet. Texterna vi finner på de gamla vinylerna är inte direkt poetiska, det är information rakt av, så att sträva efter extravagans kan vara att skjuta sig själv i foten. Det behöver inte vara vackert, så länge det är innehållsrikt. Eller tvärtom, det behöver inte vara innehållsrikt så länge det är vackert. Essensen är, att om liner notesen säger oss något, berikar vår lyssning, spelar formen ingen roll. Släpp in oss i skivan, släpp in oss i musiken! Jag ska dock inte bara klaga. Efter mycket ris ska jag dela ut en ros till ett modernt bolag som faktiskt anammat liner notes: Martin Davidsons Emanem. Där får man mycket berättat för sig, ofta om omständigheterna kring inspelningarna och allehanda mer eller mindre tokiga händelser. Det blir som en liten historielektion i brittisk impro och bidrar verkligen till en större helhetsupplevelse.

Men om man vänder på det då? Är då liner notes en produkt från det förflutna? I en tid då man kan googla sig till allt och inget kanske vi inte behöver blir informerade via dessa texter. Och varför ska vi ha text som berättar för oss hurdan musiken är? Kan vi inte få bestämma det själva? Och behöver vi veta var musikerna växte upp och hur de nådde den punkt i karriären där de står nu? Ett poem eller en teckning är väl inte heller livsviktigt för musiken. Så kanske är det lite onödigt med liners på ett sätt, många läser dem säkert inte ens. Dessutom har jag svårt att tänka mig att dagens ungdomar saknar liner notes till senaste David Guetta-skivan som de laddade ner till sina smartphones. Vore det intressant att läsa? När musiken blir digital, vart tar texterna vägen? Kanske blir de förpassade till de svulstiga samlingsboxar som blivit så populära på senare år. Kanske är det så att man måste ha ett visst musikintresse för att uppskatta liners, kanske måste man gilla det fysiska med skivor, det materiella.

Jag tycker personligen att liner notes är viktiga. Inte bara för att det är kul att läsa, det är även lärorikt och leder till tankeverksamhet. Jag verkar inte vara ensam om att tycka så: sedan 1964 finns det till och med en Grammy för bästa liners (årets vinnare är Neil Tesser för liners notesen till re-mastringen av John Coltranes Afro Blue Impressions). Så vad tycker ni? Vill vi ha liners? Finns det andra sätt att göra det på? Finns det några skivbolag som är speciellt skickliga på denna typ av texter eller en favorit-liner? Lämna en kommentar, diskutera med oss, Soundofmusic älskar dialog!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry