Optimering av den individuella musikupplevelsen

Optimering av den individuella musikupplevelsen

Brus i Uppsala: Max Wainwright, Unstrich, Bremen.

Optimering av den individuella musikupplevelsen

Publicerad: tors, 2012-10-25 21:52

Den traditionella konsertformen är gjord för en kollektiv upplevelse. Mattias Jonsson efterlyser nya former för de individuella musikupplevelser som egentligen utgår från helt andra förutsättningar.

Av: Mattias Jonsson

När Beatles för ett halvt sekel sedan stod och spelade på ett lastbilsflak någonstans skrek publiken så högt att musikerna inte hörde sig själva. Det var ett relativt nytt fenomen då, antagligen med startpunkt i femtiotalsrockens födelse. Sedan dess präglas en typisk arenakonsert av just denna kollektiva upplevelse. Publiken är en böljande kropp, en grupp människor som tillsammans tar emot musiken från scenen och som tillsammans suggererar fram en känsla av samhörighet. Lokalen kan vara större eller mindre men traditionen består; man jublar tillsammans, hoppar och klappar händerna i takt, det är fysiskt och svettigt. Det finns former och normer för hur man ska bete sig och vill man inte fullt ut ansluta sig till kollektivet så har man nästan inget där att göra.

Dessa tankar snurrade i mitt huvud under ett musikarrangemang som jag bevistade häromveckan. En lördageftermiddag mellan klockan tre och fem framträdde de tre akterna Max Wainwright, Unstrich och Bremen (samt visuals av HAKA) på experimentscenen Brus som återkommande arrangeras av Uppsala Konsert & Kongress. Jag släntrade in där precis när det var dags för det första scenframträdandet. Det var rätt fullt därinne så jag satte mig på närmaste stol, långt bak i salen. Min ovana trogen ville jag få en uppfattning om ungefär hur många personer som var där: jag noterade drygt sextio personer varav – oväntat men glädjande – flera barnfamiljer. Ena långsidan av konsertlokalen utgörs av en enda stor glasvägg som för dagen var täckt med hjälp av svarta tyggardiner, för att göra lokalen till en stämningsfull "black box".

Jag ser inte exakt vad Max Wainwright gör där framme men jag uppfattar det som att han doppar ner sladdar med elektroder i skålar fyllda med vatten. Det brusar och sprakar och ett rytmiskt elektriskt fält börjar olycksbådande surra i rummet. Det är slumpens musik, ändå suggestiv och nästan svängig i sitt envetna knastrande. Inte heller känns det särskilt kyligt eller industriellt, jag hör värme och runda kanter i de elektrifierade men ändå organiska ljud som når mina öron. I pausen träffar jag en bekant som har tagit med sina tre barn till konserten. Han säger att det mest var den äldste sonen som uppskattade musiken. Gott så, tänker jag. Själv finner jag musiken sällsamt hypnotisk. Men i grunden är den, ursäkta ordvitsen, isolerad och vänder sig till mig personligen, till de inre regionerna i mitt huvud. Den förnimmelsen har egentligen inget med den övriga publiken i rummet att göra. Jag känner inga sociala krav på mig för att kunna uppskatta musiken.

Näst ut är Nicklas Wiklund som med soloprojektet Unstrich bygger upp en lågmäld, cyklisk klangvärld bestående av övertoner och drones. Han arbetar med frekvens och resonans genom att med finger och stråke "spela" på kanten av vattenfyllda vinglas. Mycket fint och skirt, ibland får svängningarna karaktären av vemodig viola. Även här känner jag att jag, för en optimal lyssnarupplevelse, helst skulle vilja slippa de störande element som ofta finns i en offentlig, fysisk lokal. Jag skulle vilja ligga ner i en bekväm, formsydd liggstol, ungefär som en tillbakalutad tandläkarstol, minus borrarna och den bländande lampan. Jag vill blunda och luta mig tillbaka, skärma av allt annat, låta mig inneslutas och bli ett med glasens naturliga vibrationer. Men illusionen bryts gång på gång: någon går in och ut genom dörren, någon hostar diskret, ett barn pratar högt, några (även jag själv) fingrar på kameramobilen.

Min tes om kravet på optimering av den individuella musikupplevelsen mår inte direkt bättre av den verfremdungseffekt som uppstår när eftermiddagens curators Anna-Karin Brus och Tomas Bodén i pausen tänder ljuset och "städar" med uppmickade dammsugare. Det är såklart ett genialiskt inslag, ett smått humoristiskt grepp med rötter i performance-konsten. Publiken blir medveten om sin roll som just publik och får samtidigt insikten att allt inte behöver vara andaktsfullt och på blodigt allvar. När så Bremen går upp på scenen som avslutande akt uppstår samma känsla som vid de två första konserterna. Duon bygger med gitarr och klaviatur upp en monoton, böljande ljudbild, det låter nästan som sjungande, sörjande valar. Långsam, kosmisk tremolo-drone någonstans mellan tidiga Tangerine Dream och Spacemen 3. Precis som vid de två tidigare akterna är detta suggestiv musik som lika gärna skulle kunna hålla på i en kvart som i tre timmar. Och återigen är musikupplevelsen helt inriktad på mig som individ.

Det här var inte tänkt som en konsertrecension, varken av scenframträdandena eller av arrangörskapet (det var en mycket sammanhållen tillställning, med konstnärlig inramning och lokalproducerat innehåll). Vad jag vill komma fram till är egentligen följande: Nuförtiden har vi privilegiet att kunna optimera vår tillvaro på otroligt många vis. Idag har många nått högt upp i Maslows behovstrappa, det är inte längre fysiska behov och trygghet som gäller, det är självförverkligande och jakten på idealjaget. Vi lyssnar och skumlyssnar på personligt färgade spellistor i våra små och undermåliga datorhögtalare och har inte alltid tid och tålamod att fördjupa oss. Vi bor och inreder hemmet på det sätt som bäst passar personlighet och image. Vi anpassar våra inställningar i alla möjliga tekniska miljöer, i såväl hård- som mjukvara, så att de ska kännas skräddarsydda, vara praktiska och minska all onödig friktion och irritation. De som har en vara eller tjänst att sälja/marknadsföra optimerar till och med våra sökord åt oss – så att vi per automatik ska "hitta rätt" i konsumtionssamhället.

Man kan tycka vad man vill om detta men jag tänker i alla fall att det snart borde kunna komma nya former och normer som gäller för musik som rör sig i den experimentella musikvärld som beskrivits här ovan, företrädesvis framförd av solo- och duoakter. Det borde inte vara science fiction med min individanpassade tandläkarstol. All musik är inte tänkt att vara en kollektiv upplevelse, all musik handlar inte om utlevelse och masskommunikation. Det finns personlig inlevelse också. Redan på sextiotalets talades det om "electric music for the mind and body". Det finns massor av "music for the mind" därute – men konsertformen är ofta fast i gamla hjulspår. Var finns verktygen och resurserna för ett nytänkande?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry