Pussy Riot

Pussy Riot

Pussy Riot i aktion

Pussy Riot

och som ikon.

Pussy Riot

Pussy Riot delar avantgardets traditionella blasfemiska inställning till samhälle och andlighet. Kollage: Blue Noses

Pussy Riot

Publicerad: fre, 2012-08-24 12:58

Under de senaste månaderna har den ryska performance- och punkgruppen Pussy Riot rivit upp mycket damm. Då jag började följa dem på nätet garderades deras hemsida ständigt med: NEJ, DET HÄR ÄR INGEN SEXSIDA! Det behövs inte längre. I dag är Pussy Riot ett begrepp.

Av: Thomas Millroth

Mars 2012 fängslades Pussy Riot. Under diskussionen på nätet har också ilskna konservativa röster dykt upp. Typ, skulle inte vi bli förbannade om några tog sig in i Storkyrkan och skändade tro och statsöverhuvud?

Knappast. I Sverige skulle nog få bry sig. Det finns andra brytpunkter i den politiska korrektheten än religionen. Men Pussy Riot ställde till stort rabalder då de gick in i Vår Frälsares katedral i Moskva och fyra av medlemmarna ställde sig framme vid altaret och ömsom bad och ömsom sjöng en bön för att bli av med Putin. Videoklippet har legat ute länge på YouTube. Där ser vi upprörda kvinnor, tumult och hur tre av de maskerade medlemmarna med färggranna kläder grips och förs bort.

De som arresterades och isolerades var Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samutsevitj, på vanligt ryskt vis i usla celler i väntan på den rättegång, som ägde rum - nästan ett halvår senare - i början av augusti, då de dömdes till två års fängelse. Antagligen får de tre dömda kvinnorna litet mänskligare villkor på grund av uppmärksamheten i väst och stödet från namnkunniga artister som Madonna och Björk. Kanske fick de ”mildare” straff och kanske var det därför Putin själv gick ut och uppmanade domstolen att inte döma så hårt. Sju år hade de kunnat få.

Långt innan Madonna och Björk agerade offentligt hade Nina Hagen protesterat och deltagit i konserter och demonstrationer för de fängslade medlemmarna. Och Toby Vail, trummis i gamla Bikini Kill, hade skrivit en artikel till stöd för dem, där hon konstaterade att de var ”fucking good”. Naturligtvis känner Vail igen sig i Pussy Riots envetna musik som slår som bulthammare genom det allmänna medvetandets raster av ideologier. Deras musikaliska rötter är utan tvivel 90-talets Riot Grrrl-rörelse i USA, även deras iögonenfallande kläder pekar på det. Deras politiska, feministiska attack går det inte heller att ta miste på. De skulle kunna vara Valerie Solanas barnbarn.

De skulle både kunna hyllas med Bikini Kills ”Rebel Girl” och Sleater Kinneys ”Combat Rock”. Och för den delen Nina Hagens ”Punk” - ”Unterdrücken kannst Du mich nicht / Du kan aldrig förtrycka Mig”. Beskrivningen syns riktig men är ändå för begränsad. Och då är vi där igen med religionen. Jag har skruvat mig generat inför till exempel Hagens olika andliga faser. Strunt i henne för tillfället, men det är nog där den mjuka punkten i samhällets kropp finns.

Det var ju ingen tillfällighet att Pussy Riot gick in i en av de mest kända ortodoxa kyrkorna och framförde sin punkbön. Den ortodoxa andligheten är stark, och genomsyrar hela samhället på ett vis som är svårt att riktigt förstå. Kopplingen mellan samhälle och andlighet, kropp och religion, är mycket direktare än vad vi gamla vanliga svenska avdankade protestanter kan fatta.

Kommunistpartiet fattade det, då de efter revolutionen snabbt tog över den ortodoxa kyrkans processioner. De var inte bara demonstrationer av prakt och helighet, de var också en bild av en ordning, där världen och kyrkan smälte samman. Liksom ikonen i det lilla betydde kontakt med en andlig värld var processionerna ordning, makt och andlighet. En konserverande och mäktig bild. På samma vis kom de stora paraderna på 1 maj att fungera i Sovjetunionen. Härifrån är det lätt att glida in musikens och konstens värld. Det var ju ingen tillfällighet att de ryska avantgardisterna på 1910-talet hängde sina konstruktiva målningar i galleriets hörn – den traditionella platsen för ikonen i hemmet.

En av världens mest framträdande performancekonstnärer, Marina Abramovic, har berättat vad kombinationen av ortodox andlighet och kommunistisk disciplin betytt för hennes konst. Hennes föräldrar var jugoslaviska partisaner och mormodern djupt religiös. Också Abramovic har med kroppen som verktyg uppträtt i ofta smärtsamma föreställningar i oväntade vardagsmiljöer. Hon hävdar konstens andliga kraft och inflytande på samhället.

Under Sovjettiden fanns en stark oppositionell rörelse i konsten. Också den med starka inslag av andlighet, vilket ju passar fint att lägga samman med aktioner, konceptkonst och andra efemära uttryck. Under åttiotalet uppträdde Gruppen Sz både maskerade, med bråkig musik och kvasireligiösa framträdanden. Jag är övertygad om att den sovjetiska samizdatkulturen lever kvar i den performancekonst som Pussy Riot kommer ur. Det är bara att jämföra med en av landets mest kända grupper, Blå Näsorna. Aktioner, humor, iögonenfallande uppträdanden är en sida, en annan är de verk där de dubbelexponerar just Putin med den ortodoxa kyrkan.

Och ni har väl inte glömt Oleg Kulik, den ilskne ryske konstnär som i raseri både slet sönder ett annat verk och bet publiken i benen på Färgfabriken i Stockholm för snart tjugo år sedan. En sann traditionsbärare av situationism, dadaism och aktionism filtrerad genom sovjetisk samizdat. (Jag vill inte säga ”underground”, eftersom scenen visserligen var litet hemlig men ändå i efterhand nog visat sig vara den som verkligen gällde.)

Sakrosankt humor och ilska i kombination. Där finner vi kollektivet Pussy Riot. De startade 2011, först som Voine, snart som Pussy Riot. I november 2011 genomförde de en aktion i Moskvas tunnelbana. Det var deras debut. Mottot var ”befria gatstenarna”, och ännu en solklar koppling blinkar mot oss. Situationiströrelsen, där Guy Debord utnämnde gatan till vår gemensamma teaterscen, med arvtagare i både Drakabyggarna i Örkelljunga och Ulrike Meinhof. Liknande slagord hade höjts under majrevolten i Paris 1968 (”under gatstenarna ligger stranden”) och under ungdomsupploppet i Zürich 1981 (”smält inlandsisen, befria Grönland”). Vad gör makten med motståndare som anfaller med sådana krav? Den som vill kan förstås följa spåren ända till Dada i Zürich 1916 eller den tidiga surrealiströrelsen. Båda spelade en stark roll i den oppositionella konsten i öst, där en helt egen tradition snart spritts som ideologikritiskt mycel.

Så dök de maskerade färgglada Pussy Riot upp på Röda Torget med rökbomber och dånande musik. Allsmäktige Putin angreps med ”Putin Zasal”. Senare avbröt de en modevisning och tog sig upp på cat walken. Och i ett av Moskvas flottare shoppingområden, symbolen för den allt starkare köpglada och trendmedvetna ryska medelklassen, dök de maskerade tjejerna upp på en lastbil, spelade, sjöng och fyrade av en brandsläckare mot skyltfönstren. Sprutande skum, fräsande apparater, dånande musik, gäll sång ute i nya Rysslands vardag. Än en gång: associationerna löper snabbt till alla dessa ljudapparater och blandningar mellan konkreta klanger och vanliga instrument som har sina rötter i Fluxus och nydadaism.

Så slutligen den ödesdigra punkbönen att befria landet från Putin i Vår Frälsares katedral i Moskva.

Naturligtvis syns mönstret i Pussy Riots aktioner. De har siktat in sig på den världsliga makten, dess förbindelse med dels kyrkan och dels en konsumism, som vi ju själva skulle känna igen oss i av egen västlig erfarenhet. Den politiska, andliga och ekonomiska makten är målet; och de medborgare som skapar sina liv i detta medelklassparadis.

Den officiella reaktionen mot Pussy Riot är kanske begriplig utifrån ortodoxa kyrkans starka ställning i allians med den världsliga makten. Men inte bara det. Jag läste en Andres Lokkos krönika i Svenska Dagbladet den 12 augusti. Han hade mött en rysk musikjournalist på Way Out West och frågat om de skrev om Pussy Riot? Svaret var litet förvånande, att ”det är ju inte musik, det Pussy Riot gör är bara larvig karaoke”. Dålig pantomim, ointressant att skriva om.

Då jag läste de raderna flashade de genom minnet: Anna Politkovskaja och alla andra kvinnor som blivit politiska offer i Ryssland. Jag har hört och läst om den ganska utbredda rasismen i Ryssland, utpekandet av den andre, den främmande. Säkert spelar det en stor roll att Pussy Riot är kvinnor, deras fall liksom den ryska musikjournalistens bestämda uttalande luktar misogyni och gammal vanlig sexism på långt håll.

Kanske hänger det ihop med den oväntade fruktan Maria Aljochina skrev om i ett brev, en maktens fruktan som ledde till total avspärrning, bevakning, en rättegång som var en parodi. En repressiv hårdhet som inte stod i någon proportion till dessa tre kvinnors påstådda brott, blasfemi och huliganism. Ganska enkla förseelser i grund och botten.
Naturligtvis var det inte i första hand dem de dömdes för. Jag är övertygad om att de trots allt inte riktigt räknade med en fängelsedom. Staten slog till hårdare än de kunnat förutse, för att de var kvinnor, för att de nitade fast makten och avslöjade den, men också, det får vi inte glömma, för att deras aktioner inte bara riktas mot Putin eller kyrkan utan lika mycket mot den kapitalism och konsumism, som förenar Ryssland med väst.

Pussy Riot är något så ovanligt i dag som en grupp som omfattar det traditionella avantgardets hela hat mot staten och dess utväxter.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry