RIP Nya Upplagan 2006 - 2013

RIP Nya Upplagan 2006 - 2013

Lars Yngve skapade gratistidningen Nya Upplagan 2006, den spreds snabbt via platser där folk hölls. Här i Kabul år 2009. Foto: Clara Hall.

RIP Nya Upplagan 2006 - 2013

Publicerad: tis, 2013-08-20 21:03

Det har gått som en löpeld ett par dagar, att Nya Upplagan läggs ner. En kulturtidning i tabloidformat, som delades ut gratis. 30000 exemplar i Skåne och Stockholm. Gång på gång sökte den entusiastiske brinnande anden och redaktören Lars Yngve pengar från Kulturrådet. Stöd till tidskrifter och litteratur är förvisso numera mycket av ett lotteri, men ändå, ett ansvar borde ligga där. Varför kunde en tidning som Nya Upplagan inte få stöd?

Av: Thomas Millroth

Lars Yngve hade en idé, att en tidning med en mycket vid horisont fylld med kvalitetstexter skulle kunna ges ut på en liten ort. Huvudstäder är inte alltid det bästa för tidskrifter eller ens kulturen, även om de stora stålarna finns där. Hans tanke var lika enkel som genial: om han gör något bra, om han distribuerar det själv för att möta mottagarna, om det är gratis, ja, då borde det bli succé!

På många vis blev det så. De många rösterna de senaste dagarna bevisar ju det. Om det varit ryggdunkar som gjorde en tidning hade Lars Yngve vid det här laget täckt hela landet och upplagan hade varit gigantisk. Nu funkar det inte riktigt så. Men det finns ändå något väsentligt i att tänka på det viset.

Och det var med sådana övertygelser vi stötte på varandra från början. Som konstmuseichef i Ystad trodde också jag att den lilla orten mycket väl kunde vara rätt plats för världen. Det kunde till och med vara en fördel. Strax bevisade jag det genom att bjuda in Sonic Youth, Loren Connors, Jim O'Rourke och många fler år 2000 för någon veckas spelningar och jam. Fler följde, år efter år.

Lokaltidningen Ystads Allehanda hade en kulturjournalist och musikskribent av rang, Lars Yngve. Lockhårig gammal rockmusiker hungrig på det mesta. Vi möttes ofta på konstmuseet. Han skrev med skruv, kunnigt, roligt och överraskande. Ibland utmanande. För han trodde liksom jag att den lilla platsen var rätt bas för de största utflykter och äventyr. Hela Kulturbron 2000 minglade han runt med mina inbjudna musiker och konstnärer. Om jag inte minns fel intervjuade han Lee Ranaldo, men var litet blyg för Kim Gordon. År efter år gick jag på i ullstrumporna, Lars ville dra på och skriva mycket, men redaktionen höll honom tillbaka. Här skulle vi inte… (Ungefär samma visa drog min kulturnämnd…)

Den gode Lars var en oerhört ambitiös kulturjournalist. Och naturligtvis var kollisionen oundviklig med red. Han avgick och blev frilans. Så dök han upp på mitt kontor och berättade att han skulle starta en gratis kulturtidning som skulle delas ut i butiker och varenda lokal som fanns i östra Skåne. Ville jag i fortsättningen recensera böcker och skivor och framför allt skriva en stor krönika?

Jag höll på att få skrivtorka på konstmuseet och tackade ja direkt.
Så kom då de första numren av Nya Upplagan. Kulturkrönikor, snackisar, skvaller, fullständigt skruvade humorsidor och recensionsavdelningar som inte liknade något annat. Här blandades pop, rock, klassiskt, friform utan någon synlig struktur.
Vid sin sida hade han snart mängder av namnkunnigt folk som ställde upp med råd och med texter.

Jag blev häromdagen tillfrågad om ett glatt minne i samband med Nya Upplagan. Lätt: jag brukade åka pågatåg från Gärsnäs och varje gång Nya Upplagan låg i stora staplar vid entrén till ICA-butiken satt fullt av människor jag aldrig hade sett på konstmuseet och läste i tidningen.

Att skriva för Nya Upplagan var som ett kall.
Alla ställde upp.
Utan ersättning.
Noam Chomsky hörde till de regelbundna medarbetarna, men också Gorbatjov brukade skriva och Jonas Hallberg, Marika Lagercrantz, Stefan Jarl och ibland förekom också Yoko Ono, Lech Walesa, Sofi Oksanen och Lee Ranaldo.

För att nu inte nämna Jaques Werup, Gittan Jönsson, ja, det här blir värsta katalogarian om jag inte låter det stanna vid dessa goda exempel.

Nya Upplagan var en yster kollega till Soundofmusic. Lars Yngve hade en mycket tydlig musiksmak men med dörrar öppna åt alla håll. Han presenterade och intervjuade både Bryan Ferry och Lena Philipsson. En musiker han beundrade mycket var Mats Gustafsson som under många år medverkade med listor och presentationer i bladet med sin väldigt speciella stil fylld av utrop, kast, anglicismer och gnistrande entusiasm. Jag minns särskilt ett porträtt han skrev om vännen och musikkollegan Jim O'Rourke.

Och jag minns också hur Lars om och om igen lyckades med det omöjliga, fick svåra intervjuer, övertalade musiker att medverka på ett sätt som måste kallas extraordinärt. Utan tanke på att använda sina scoop kommersiellt. Det var saken som gällde. Till och med när han ägnade Joy Division ett stort uppslag, intervjuade och presenterade de gamla medlemmarna. Och som grädde på moset lyckades med det hart när omöjliga att få en intervju med Ian Curtis änka! Ett klipp av rang, som lyste upp Nya Upplagan.

Jag tror faktiskt inte det var många som fattade hur stort detta var!
Bland alla andra musiker vi ägnat en del uppmärksamhet måste Edda Magnason nämnas först, inte minst för att hon är så aktuell i dessa dagar. Men Ystad var hemmaplan för både henne, mig på konstmuseet och Nya Upplagan. Jag hade flera gånger bjudit in henne till spelningar, första gången vill jag minnas att hon bara var 16 år. Det var nog en av hennes allra första offentliga spelningar, om inte till och med premiär.

Hon hade konserter, presenterade nya grupper och deltog i ad hoc. Och hamnade så småningom också i Nya Upplagan.

Själv har jag introducerat improscenen i Beirut genom Nya Upplagan. Och kunde se hur vi utan någon som helst annonsering fyllde lokalerna i byn Hammenhög, då Christine Sehnaoui och hennes kompisar intog Amit Sens lokaler tillsammans med Sven-Åke Johansson, Annette Krebs och alla de andra. Vi fyllde konserten med folk från byn. Ingen gick, alla verkade ha läst Nya Upplagan.

Impron var liksom min avdelning, även om jag också har skrivit närmast essäistisk recension av The Concretes – man kunde göra så i denna vildsinta musikavdelning. Och självklart har Maria Eriksson dykt upp i spalterna då och då.

Det var den galnaste musikbevakning jag varit med om. Inte minst för att redaktör Yngve maniskt brukade återvända till olika favoriter.

The Sparks! Säg det till honom, han behöver det nu, när bladet gått i putten. Lars, The Sparks! Vem ska nu finna ord till de fyndigaste beskrivningarna av bröderna Mael nu?
Och var ska vi läsa världens sämsta vitsar?
”Blir växthuseffekten mindre om man enbart grillar grönsaker?”

Jag älskar att ha fått vara med och skriva i en sådan tidning. Så sitter jag här på tidningens yttersta näs och bläddrar fram och åter i minnet. Och tycker kulturlivet är orättvist, det är väl skit att inte en tidning med den utblicken och insikten och entusiasmen som Nya Upplagan ska kunna komma ut.

Kvar sitter jag nu med en stor klump i halsen, några recensioner som skulle ha publicerats och min sista krönika ivägsänd för flera veckor sedan. Den handlade om Femen och Pussy Riot, som förstås uppmärksammades mycket tidigt i Nya Upplagan.

Nya Upplagan hörde till de ohörsamma. Lars Yngves misstag var att tro att kultur är fri, men det hade han fullständigt rätt i.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry