SOM5 Maj

SOM5 Maj

Kamasi Washington. En ny farao?

SOM5 Maj

Publicerad: fre, 2015-05-22 13:43

Det är maj månad, snart är det semester men det finns fortfarande gott om tid till att upptäcka - och återupptäcka - nya, vackra, fula och sköna saker som förgyller livet. Soundofmusics skrivbenter väljer och vrakar bland sina favoriter.

Av: Redaktionen

Jens Holmberg tipsar:

Lloyd Miller - Oriental jazz (East-West)
När doktor Miller tillsammans med Press Keys Quartet redan 1968 kryddade upp jazztraditionen med Oud och Santur blev världen plötsligt lite mindre. Spirituell jazz av finaste snitt.

Mehmet Ozan – Istanbul Express (Kong Pære)
Hittade denna skiva på loppis i Köpenhamn för några veckor sedan. Turkisk folkmusik möter jazz, med lite fusion på toppen. Som en mix av landsmannen Okay Temiz och tidiga Moğollar. Värt varenda korvöre.

Wiebelfetzer – Live (Bazillus)
Skön liveinspelning från 1971 med John Tchicai, Runo Ericksson, Stephan Witiwer, Irène Schweizer, Ole Thilo, Krokodil-Düde Dürst, med flera. Ett stort experiment i nya ljud och melodier. Resultatet? Tidlös krautjazz. Typ.

Jef Gilson – Enfin! (Disques Du Club De L'Échiquier)
Jef Gilson är en stor favorit och Enfin! från tidigt 60-tal är en fantastisk jazzskiva med inspelningar från åren 62-63 där Gilson lirar med den tidens franska jazzelit; Portal, Pontu, Tholot, JC Petit, Jeanneau, Vitet, Texier med flera. Gåshud!

Vårstädning
Ta våren till att rensa i skivhyllorna. Det där välbehövliga reningsbadet som behövs efter vinterns hamstrande. Ospelade åker ut med skurvattnet. Skivor tenderar att föröka sig ogräs. Dessutom bra för husfriden.


PM Jönsson tipsar:

Don´t Think I´ve Forgotten – Cambodia´s Lost Rock and Roll (Dust-to-Digital)
Soundtracket till en film som nyligen hade premiär i USA. Pop och rock från Kambodja innan de röda khmererna förvandlade landet till ett helvete.

Kamasi Washington: The Epic (Brainfeeder)
Trippel-Lp (!) med saxofonist som även samarbetat med bland annat Flying Lotus, Nas och Kendrick Lamar. Men här är det ingen hiphop utan spirituell och svängig jazz för hela slanten. En ny farao.

Bengt Nordström/Sven-Åke Johansson/Alexander von Schlippenbach – Stockholm Connection (Umlaut)
Superintressanta inspelningar från 1970, 1977 och 1982. På första skivan, med stycket Rotationer för stor orkester, medverkar 20 musiker. Resten är med trion. Lysande!

Bill Fay – Who is the Sender? (Dead Oceans)
Allt med Bill Fay rekommenderas! Skivorna från tidigt 70-tal, demogrejerna och de två comebackalbumen. Musik som helar. Ibland är det så bra att tårarna är nära.

Daniel Norgren – Alabursy (Superpuma)
Mycket snack om Tallest Man On Earth, men jag tycker att Daniel Norgren – från Borås - är ännu bättre. En singer-songwriter med nerv. Ödsligt. Mitt-i-natten-musik.


Joacim Nyberg tipsar:

Nuiversum – Ballads of Now & When (Repeat Until Death)
Mariam Wallentin, Lisa Ullén och Nina de Heney utgör trion Nuiversum som spelar en bräcklig men explosiv musik som inte låter sig etiketteras. Rock möter impro möter pop möter avant garde. Fenomenalt vacker musik med rysningsvarning.

Pascal Niggenkemper – Look with Thine Ears (Clean Feed)
Kontrabasen blir till en hel orkester Niggenkempers händer. Det liknar inget jag hört förut. Oväsen, rytmik och klanglighet i fin balans. Detta är kontrabas i ny kostym.

Bengt Ernryd – Musik (Magnum)
En svensk 60-klassiker där utforskandet och sökandet efter en ny Musik resulterar i oanade strukturer. Spänning är bara förnamnet då Ernryds sextet ger sig ut på okänd mark.

Paul Lytton – "?""!" (Pleasure of the Text Records)
Djuuup musik för slagverk, elektronik och objekt. Det här är Lyttons första soloskiva på 35 år! Och det har varit värt väntan... En riktig mästare.

Akira Sakata
Detta 70-åriga krutpaket från Japan visar inga som helst ålderstecken. Lika kraftfullt intensiv som på 70-talet kan han fortfarande tända eld på musiken. En saxofonlegend som är omöjlig att inte fascineras av.


Thomas Millroth tipsar:

Gush – The March (Konvoj)
Mats Gustafsson, Sten Sandell och Raymond Strid fångade I flykten för två år sedan (herregud, är det redan två år sedan!) på Inkonst i Malmö. Old School med ryggmärgen spänstig och spirande. Så här lever det som är väsentligt i denna sorts improvisation, som kan kallas fri, men där nog just Gush i ovanligt liten grad hankar sig fram på gamla minnen. Inte för inte har skivbolaget lagt handtaget till en krycka på omslaget, den som lutar sig där får sväva fritt i luften, ungefär som våra musiker gör här.

Jonas Kocher & Ilan Manouach – Skeleton Drafts (Bruit)
Svinigt snyggt genomförd utgåva, enkel, effektiv, öppen. Precis hade jag tänkt på Gush som improns kärnbanér, då jag hörde dragspel-saxofon i glatt märklig duo. Jo, precis så här var de första improviserade fria flyktförsöken, fast det fina med denna duo är att ingenting alls lät så då, i början, när allt skulle rivas och röjas. Det visar för mig, att fri impro är en hållning, ett förhållande till musik, till sig själv, till lyssnare.

Francois Tusques – Laisser l´esprit divaguer (Studio 234)
En av dessa konsekventa är den franske friformpionjären Tusques. Preparerat piano, molnflykt och metallskrammel, att finna en drajv och motor i minsta lilla klang. Två duoskivor, en alldeles fantastisk med Eric Zinman, en orgie i väntande klanger, och en makalös med Francoise Toullec, som bland annat innehåller en lång böljande blues, som skulle platsa i vilket årtionde som helst.

Mingus Three (PWR)
Bara för att påminna alla om hur pianotrio kan låta. Inspelat 1957. Hampton Hawes låter melodier flöda genom sina klanger, Mingus själv är stadig vid basen och Dannie Richmond är precis och mer i rytmen, litet nonchalant i klangen. Tillsammans rullar trion hur fantastiskt lätt som helst och spelar en rad klassiker ur dåtidens jazzrepertoar. Somliga har fått nya öppningar av Mingus, som ger dem en helt ny karaktär. Av bara farten avverkar de också några bluesnummer som får håren på armarna att resa sig, bland dem den oförglömliga ”Hamp´s New Blues”. Det här är en sådan skiva som jag närmar mig på två sätt, spelar den igen då den är slut, eller låter tystnad råda några timmar för att ge plats åt alla känslor musikerna väckt.

What´s Happening, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn
Genom att koppla ihop 60-talets mansdominerade avantgarde med den framväxande feministiska konsten på 70-talet får besökarna några extremt underhållande och tankeväckande timmar i utställningssalarna, konsthistorien ser plötsligt annorlunda ut, Per Kirkeby och hans killkompisar från den berömda Ex-skolan är inte längre allenarådande. Här kommer Lene Adler Petersen, Kirsten Justesen med verk, som sannerligen tar plats. Obligatoriskt besök för alla som någon enda gång påstått sig bara se till kvalitet och då ”glömt” en massa kvinnor. En utställning som gör klart att män ofta kvoteras in i konsten (liksom i musiken), för här finns korrektivet. Fast det är orättvist att kalla Justesen och Adler Petersen så, i sin egen rätt är de några av de intressantaste konstnärerna.


Kristoffer Westin tipsar:

Dzyan – Time machine (Bacillius)
Electric silence i all ära, men mästerverket heter Time machine. Den senare skivan bär på spår av Magma – men gruppen Dzyan är tysk. Rasande originell ”zeuhl-kraut” med inslag från orienten. Inspelad 1973.

The Fall – Kicker conspiracy (Rough Trade)
Klassisk dubbel-7” som väckte suget efter The Fall igen. Titellåten ”Kicker conspiracy” tillsammans med ”Wings”, ”Container drivers” samt ”New puritan” – mördande bra när humöret är rätt. Förstår i dessa stunder varför det finns så många Fall-fanatiker. Jämför med Curren$y och upptäck två parallella världar av audiodope.

Les Rallizes Denudes – Heavier than a death in the family (Phoenix)
Psykedelisk gitarrnoise, solbrillor och Japan associeras förstås med Keiji Haino. Men det kan lika gärna gälla Takashi Mizutani, som dessutom tycks ha startat denna våg av kosmiskt oväsen genom gruppen Les Rallizes Denudes. Bandets livstid 1967–1996 finns flitigt dokumenterad i form av liveinspelningar, medan andelen studioupptagningar är anmärkningsvärt få – dåliga erfarenheter tydligen. Heavier than a death in the family hör till en av oerhört många liveskivor, men här är både inspelningskvaliteten och framförandet suveränt. Dock inget för hi-fi-öron.

V/A: Hybrid Kids – a collection of classic mutants (Cherry Red)
Fejksamling från 1979 där Morgan Fisher döljer sig bakom samtliga grupper. Muterade versioner av både färska liksom klassiska pop och rocklåtar, i ett utförande som påminner om Residents. Bland många hits finner vi Sun Ras ”Enlightenment” som behandlas med största respekt, medan samma sak kanske inte kan sägas om Pistols-renderingen ”God save the lean / Pretty bacon” – istället fantastiskt träffande och humoristiskt. Mellan parodi, koncept, nytolkning. Mutanter helt enkelt.

Weidorje – Weidorje (Replica)
Zeuhl-klassiker från 1978 som ligger i linje med Magmas ”De Futura” – alltså tung jazzrock i dödsdans med kosmiska djävulsfigurer. Svår publikattraktion då, legendarisk grupp idag. Återutgiven i år på Replica Records.


Mattias Jonsson tipsar:

Bill Holt – Dreamies (Wilmington Studios)
En smått fantastisk skiva med en fascinerande historia. Någon slags folk-psykedelia med gitarr, Moog och samplingar/found sounds, inspelad 1973. Suggestivt, hypnotiskt; man kan spela skivan på repeat och den vandrar ut och in i ens medvetande.

Thierry Zaboitzeff – Prométhée (Cryonic Inc)
Art Zoyd-medlemmen Zaboitzeffs album från 1984 är musik komponerad för en teaterföreställning. Mörk, elektronisk, klaustrofobisk musik som bäst kan liknas med en minimalistisk mardröm.

Deuter – Aum (Kuckuck)
Flöjt, gitarr, sitar och trummor. Och vågskvalp. Deuters andra album är meditativ light-kraut av högsta klass, långt ifrån den såsiga new age som Deuter skulle basera sin karriär på senare.

Steely Dan – Glamour Profession (låt)
I motsats till den fria improvisationen har vi det perfektionistiska komponerandet. I motsats till den vilt krängande ljudbilden har vi det sofistikerade finliret i studion. Steely Dans album ”Gaucho” är slickt och duktigt, många skulle nog säga livlöst, men jag finner en särskild tjusning i det skoningslöst felfria discoruset i en låt som ”Glamour Profession”. Jag rycks med när låten strävar uppåt, uppåt, uppåt och driver framåt, framåt, framåt.

Prefab Sprout – Jordan: The Comeback (CBS)
Den här skivan har följt mig hela vintern och våren. Det känns som att jag på ganska kort tid har lyssnat på den hundra gånger. Det är lite av samma grej som Steely Dan; välkomponerad, slick popmusik med melodier som kryper in i under huden på en och som sedan stannar där. Alla element i musiken är kanske inte smakfullt utförda. Men jag upptäcker hela tiden nya geniala detaljer i texter och arrangemang.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry