Stravinskij, nervceller och dvärgpapegojor

Stravinskij, nervceller och dvärgpapegojor

Stravinskij, nervceller och dvärgpapegojor

Publicerad: tors, 2011-06-02 16:45

Av: Tobias Norström

En av de mest mytomspunna uppsättningarna av ett musikstycke någonsin är premiären av Stravinskijs ballett Våroffer. Stycket ska, enligt myten, ha provocerat sin publik och fyllt dem med vågor av oro och aggression i aldrig tidigare skådad utsträckning. Vittnesmål berättar om höga burop, busvisslingar och bråk som även eskalerade till blodigt slagsmål. Polisen ska ha tillkallats till platsen och trots ihärdiga försök misslyckats med att bringa ordning bland åskådarna. Föreställningen präglades av kaos och kommer för alltid att användas som ett exempel på musikens omistliga kraft och påverkan på det mänskliga psyket. Och Våroffer är onekligen ett kraftfullt stycke musik. Det appellerar på disharmoniska melodier, oroligt myllrande rytmer och det minst sagt hotfullt laddade stråkarrangemanget tre minuter in ger en lätt enerverande framtoning.

När jag lyssnar på stycket idag är det med lika delar uppskattning och fascination. Inte minst över hur jag reagerar och upplever ett “vanligt” stycke musik på ett så radikalt annorlunda vis än publiken vid premiären i Paris 1913. Kanske finns förklaringen på en rent neurologisk nivå? Det amerikanska radioprogrammet Radiolab tar bland annat upp Våroffer i ett avsnitt under rubriken Musical Language. Här diskuteras hur Våroffer står i opposition mot det väntade. Det är ett för publiken outforskat uttryck som utmanar hjärnans nervceller på ett nytt och oförberett sätt. Stycket dissonans beskrivs som bidragande till att hjärnans förgreningar går upp i högvarv och sätter igång mekanismer som påverkar delar utöver den rena hörselns perception. Mötet musiken blir en kemisk reaktion, en process där förväntningar sätts ur spel och ett kaotiskt tillstånd uppstår. Det bör rimligen även betyda att en liknande neurologisk process tar fart även vid ett första möte med harmonisk och lugn musik? Eller finns det en i perceptionen förprogrammerad förståelse för hur musik “bör” låta?

Jag levde för några år sedan tillsammans med två dvärgpapegojor. De hade passande uppkallats efter två framstående sångerskor och bar namnen Dolly och Babsan - inte för att fåglarna på något vis var lika skönsjungande, de hetsade snarare varandra till att konstruera de mest obönhörliga kakofonier av ljud. Ibland hjälpte det att lugnt prata med de två för att ljudnivån skulle sjunka, oftast hjälpte ingenting alls och man utelämnades att genomlida otaliga tävlingar i vem som kunde skrika både högst och längst. Emellertid upptäckte jag efter några månader en lösning. Varje gång jag lyssnade till Alva Noto och Ryuchi Sakamotos samarbeten på skivorna Vrioon och framförallt Insen infann sig nämligen ett regelmässigt lugn i fågelburen. Jag vet inte om det var Alva Notos tillitsfullt dova bastonerna eller Sakamotos återhållet vackra piano men något i musiken tycktes vagga in fåglarna i en känsla av trygghet. De burrade avslappnat upp sig, blinkade långsamt och brast aldrig ut i sång medan musiken spelades.

En del av mig tänker att fåglarnas små hjärnor omöjligen kan ha nervceller förprogrammerade att förstå harmoni i form av musikaliska experiment. Att det tillstånd av lugn som infann sig omöjligen kan bygga på igenkänning. För även om erfarenheten alltid är avgörande i mötet med musik är jag ändå naiv nog att tro att förhållandet mellan harmoni och disharmoni spelar på något än mer universellt. Det finns ljud som sätter den fysiska balansen ur spel och även vittnesmål om toner som framkallar illamående och tarmrörelser. Varför skulle musik därför inte kunna innefatta fixerade emotionella tillstånd? Det musikaliska språket bygger på vår varseblivning av världen, kanske finns där tongångar i vilka vi kan mötas. Universella känslotillstånd vi alla upplever, vare sig vi är fåglar i en bur eller människor på en premiärkonsert.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry