Ákos Rózmann: 12 stationer VI

Ákos Rózmann
12 stationer VI
Ideological Organ, SOMA007

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2012-06-26 22:39

Vid sidan av Ákos Rózmanns monumentala 12 Stationer krymper det mesta. Verket komponerades mellan 1978 och 2001, det är en evighet, en epok, ett tidsspann utanför tiden. Om verket kan vara svårt att ordentligt greppa är det desto lättare att famna. Det är som ett musikens Sagrada Familia, måttlöst och vettlöst på samma gång, torn och pelare med livet och naturen som källor och resonans. Det är inte nödvändigt att jämföra, men själv kommer jag just nu inte på något annat elektronisk stycke komponerad musik med så mycket stort och viktigt på hjärtat.

Och så läckert att musiken ges ut – för första gången! – på finpressad dubbelvinyl på Stephen O’Malleys skivbolag Ideological Organ, en underetikett till österrikiska Editions Mego! EMS-chefen Mats Lindström ger på konvolutet relief åt svensk-ungraren Ákos Rózmanns musikaliska liv i Stockholm. Utbildad i Budapest på orgel och i komposition, i Sverige under många år organist i St Erikskyrkan där han ofta nattetid spelade in orgelljud som material att bearbeta i sina elektroniska stycken. När han 1971 fick chans att studera elektronisk musik i Stockholm föll han för de möjligheter som finns i elektroniken men saknas i de akustiska instrumenten. Senare, sägs det, ska han också ha påstått att instrumentalmusik ”saknar framtid”.

För Rózmann var elektronmusiken (som det länge kallades) inte bara framtidens musik i estetisk och teknisk mening, där fanns också djupare strömmar. Som religiöst troende erbjöd nog studion möjligheter att komponera för – kanske också kommunicera med – högre höjder och medvetanden. 12 stationer är en musikalisk tolkning av den tibetanska buddhistiska Livets hjul, och för katoliken Rózmann måste bokens rika symbolik ha varit en oändlig källa för musikalisk inspiration.

Den del av verket som nu ges ut består av fyra stycken, alla ungefär 20 minuter långa. De första tre är en svit, ”12 stationer IV I-III”, därefter följer den avslutande ”Dörr med tårar”. Musiken är storslagen och känslig, laddad med både experimentlusta och djupaste andlighet. I stort sett alla tricks och tekniker som numera tas för givna i elektronisk musik verkar här födas fram i total kompromisslöshet, en tålmodighet som märks i hur tekniska svårigheter genomgående underordnas konstens mening.

Märkvärdigt här är framför allt hur den tredelade sviten sträcker sig från intensiv elektronmusik till seriöst vokalverk (förutom Rózmann även röster som tillhör Jonas och Miklós Maros och Viveca Servatius). I gott sällskap förstås, många andra kompositörer har gjort elektroakustisk musik med bärande vokala partier (Stockhausen, Messiaen, Henry). Men med lika höga insatser? Det finns ett allvar i det här verket som gör att man som lyssnare inte kommer undan, och samtidigt gläntar det tydligt fram ett ljus, ett hopp, en klarhet.

”Dörr med tårar” är något annat, inte i första hand musik komponerad med tongeneratorer utan excellent utförd bandslöjd där knirkande dörrar öppnar musikens dunkla rum. Vore inte frasen sliten kunde man tala om ”valv bakom valv oändligt” för här är det ingen ordning och inte blir man som lyssnare färdig, men det är helt okej. Det är nämligen väckelsemusik, inte minst för dem som själva fumlar med musikalisk hemelektronik, och det är en växande grupp i dag. Tro mig, det här 20-minutersstycket är så inspirerande att folk kommer att tälta på Norr Mälarstrand för en plats på höstens EMS-kurser.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry