1000_Füssler_x3

Olaf Hochherz
Rooms to Carry Books Through
1000füssler 018
Adam Asnan
FBFC
1000füssler 019
Gregory Büttner
Scherenschnitt
1000füssler 020

Av: Johan Redin

Publicerad: ons, 2013-07-10 01:10

Det lilla Hamburgbolaget 1000füssler har en förkärlek för den redan utdöende cd:ns utdöende 3"-format. Trots att man gärna gnäller över att cd-skivan miniatyriserar LP:ns pregnanta konvolut är det ändå svårt att motstå dessa små digitala putti. Hur kommer sig denna paradox? Det är nog ingen idé att ens börja försöka finna något svar. Lätta att ha i fickan vid fjällvandringen är de i varje fall.

Förutom flertalet titlar av bolagsdirektören Gregory Büttner består tidigare bidrag i 3"-serien av ljudkonst av bland annat Asmus Tietchens, Gunter Adler, Simon Wetham, Roel Meelkop och många andra. Här finns också den smått briljanta pärlan Tehtrics, Büttners och Birgit Ulhers duo.

Det som utmärker de flesta av bidragen är ren och skär experimentlust, nästan alltid med avstamp i ljudkonsten, i förhållande till installationer eller elektroniska hemmabyggen. Olaf Hochherz, som är verksam i både Berlin och Shanghai, har till exempel omvandlat böcker till elektroniska instrument. Det är inte en helt ovanlig genre, om vi tänker på Hugh Davis fantastiska "ShoZyg" (1969) som bestod av liveelektronik inmonterad i ett antal volymer av Encyclopedia Britannica. Hochherz’ Room to Carry Books Through är ett stycke på 21 minuter för piezo-kontaktmikrofoner och piezo-högtalare som är placerade i såväl böcker som i rummet. Böckerna kläms och vrids efter behag och fungerar både som resonatorer och filter. Men ärligt talat så finns ingenting av ”boken” med i ljudverket. Piezoelektroniken skapar bara ett (idag allt för välkänt) sprakande som i princip inte behöver något särskilt medium, i varje fall inte för att låta på det här sättet. Konceptuellt står sig Davis betydligt bättre i sin subtila kunskapsterrorism, då han slet ut allt vad encyklopedism heter och installerade en do-it-yourself-appartur som med tids mognad skulle bilda den postmoderna musikens ersättande av upplysningen.

Londonbaserade Adam Asnans FBFC är i detta sammanhang ett intressantare verk, fyra studier för ett fristående högtalarelement och metallburkar för 35mm film. Det handlar om studier i vibration och metall helt enkelt. När Asnan når riktigt låga frekvenser uppstår fantastiska små rytmer som så småningom multiplicerar sig i polyrytmer. Tidtals låter det också mest som en utombordsmotor på väg mot ingenstans. De fyra spåren uppgår till litet drygt 18 minuter, vilket torde vara medelsnittet för mänskligt tålamod. Musikaliskt betraktat är FBFC en bagatell, men jag är svag för detta att man stannar upp ett slag och utforskar det fula.

Gregory Büttner, som vanligtvis arbetar just med högtalarelement och vibrerande objekt, använder sig här istället av olika former av papper, saxar och skärblad. Scherenschnitt är tyska för silhuett, den fina sjuttonhundratalstekniken för dialektisk porträttkonst. Stycket på drygt 11 minuter är den ljudande delen av en installation som ägde rum i Shanghai 2012, extremt närmikade inspelningar av papper av olika tjocklek som klipps, skärs och rivs. Vad pappersbitarna bildar är inte väsentligt, utan vad de ”ljudar”. Det blir således ett slags akustiska silhuetter, eller kanske materiella abstraktioner. Jag kan inte låta bli att tänka på Josef Anton Riedls ”Paper Music I” (1970) som också utforskar cellulosans estetiska potentialer, om än mer brutalt och med (bokstavligt) politiskt riv. Büttner är alltså i Riedls trakter, men frågan är om inte det här verket är vassare. Med hjälp av mikrofonernas inzoomningar möts jag snarare av en substans än materia. Büttner får pappret att hacka och knarra, men också att väsa, ja pysa, hur nu detta är möjligt. Riktigt bra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry