2x Sub Rosa

Kosmose
Kosmic music from the black country
Sub Rosa SR394
Book of Air
Fieldtone
Sub Rosa SRV412

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2015-12-17 02:48

Belgien är inte det land vi vanligen associerar med kosmisk elektronisk musik, men skivbolaget Sub Rosa har grävt djupt i den belgiska musikmyllan och där funnit en grupp med det passande namnet Kosmose. Bandet både luktar och smakar Berlin kring tidigt 1970-tal, vilket de heller inte försöker dölja. Deras sinnesutvidgande musik påminner om en blandning av Tangerine Dreams tidiga, trankila utflykter och Ash Ra Tempels freakiga djävulsdanser, varvat med intryck från frijazzen, såsom utbrott i otyglade ljudkaskader och oregelbunden rytmik. Till sin hjälp för att bemästra denna kosmiska öververklighet trakteras synthar, orglar, flöjt, elbas och elgitarr samt slagverk.

Kosmose verkade mellan 1973-78 kring industriområdet Marchenne-au-Pont i staden Charleroi. Medlemmarna varierade, men kärntruppen bestod hela tiden av Francis Pourcel samt Alain Neffe. Sistnämnda musiker är också den som ägnat mest tid åt musiken senare, varibland Bene Gesserit, Pseudo Code och Human Flesh utgör några av hans många projekt.

Kosmic music from the black country förefaller därmed vara av särskild historisk betydelse, eftersom albumet inte bara lyfter fram en viktig del av den belgiska experimentrocken, utan också och framförallt kastar ett ljus över bakgrunden till den belgiska D.I.Y.-scenen under 1980-talet. Genom åtskilliga musikprojekt och kassettbolaget Insane Music befann sig Alain Neffe i centrum för den experimentmusikaliska undergroundrörelse och kassettkultur som blomstrade under detta årtionde. Men det var onekligen Kosmose som satte bollen i rullning. Därmed tycks det ganska anmärkningsvärt att Kosmic music from the black country utgör det första dokumentet av Kosmose på skiva.

Materialet presenteras på både CD och LP, där dubbel-CD:n innehåller några fler spår än vinylskivorna. Det främsta materialet finns emellertid på båda utgåvorna, varav ”The second untitled track” liksom det tredje obetitlade ger prov på högkoncentrerat flum, värdigt sina tyska motsvarigheter, medan det sjunde och åttonde obetitlade spåret hör till de längsta på albumet, med konsekvensen att musikerna får mer tid att utveckla sina improvisationer, varvid de också når högre höjder.

Ljudkvaliteten är inte utomordentlig, men tillräcklig. Det opolerade ger snarast karaktär. Och även om somligt material känns överflödigt, har jag fortfarande behållning av mycket. För kosmiska kraut-diggare liksom belgiska industrifreaks är skivan obligatorisk, medan flum-allergiker bör utforska skivan med viss försiktighet.

Från Kosmose rökiga och stökiga 70-tal kastar vi om till ett städat 2015 och skivan Fieldtone av Book of Air. Musikaliskt finns emellertid vissa gemensamma nämnare grupperna emellan – särskilt i åstadkommandet av en trankil och genreupplösande musik, som samtidigt i hög grad utgår från rockinstrument.

Book of Air gör skön musik. Dock inte så mycket i betydelsen vacker, som i meningen behaglig. I viss mån tåls en jämförelse med den mångtydiga och besvärliga termen postrock, men Book of Air saknar både gunget och förutsägbarheten. Det är snarast betraktelser som flyter stilla, liknande att bege sig ut på en sjö klockan 5 på morgonen, då omgivningen bara smeker dina sinnen. Skivan besitter därmed utomordentliga egenskaper för att lindra en tung bakfylla eller komma ner i vilopuls. Tempot är långsamt, slagverkaren delar ut mjuka stötar och lika försiktigt förehåller sig stränginstrumentalisterna – kontrabas, elgitarr, akustisk gitarr samt kokle (lettiskt stränginstrument av familjen cittror).

En åtstramad konstmusikalisk doom-rock med (Morton) Feldmanskt anslag och tålamod – Fieldtone befinner sig i gränslandet mellan sömnig muzak och något musikaliskt intressant.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry