3x Another Timbre

Frank Denyer
Whispers
Another Timbre at82
Fraufraulein
Extinguishment
Another Timbre at83
Common Objects
Whitewashed with lines
Another Timbre at85x2

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2015-05-21 11:47

Jag ligger på sängen, har precis lyft av mig hörlurarna. Musiken av Frank Denyer på albumet Whispers har kommit till ända. Jag rullar in mot väggen och kilar fast huvudet i utrymmet mellan sängen och väggen. Vänstra handen följer efter, men istället för att liksom huvudet fastna, slukas handen av det mellanliggande gapet och glider ner mot listen utmed golvet. Pekfingernageln fixerar den plats där tapeten och listen möts. Sakta rör sig fingret över listen med nageln mot tapetänden. Det dröjer ett tag. Rörelsen upprepas, hur länge vet jag inte – ett par minuter, kanske längre. När jag väl blir medveten om handlingen, förefaller den mig mycket märklig – och ändå har jag kanske varit här tidigare; ett omedvetet nyck, som jag förmodligen delar med många andra – kanske inte specifikt dessa gester, men liknande.

Så skjuter tankarna fart i en annan riktning. Jag tänker på Denyers musik, där stämmorna knappt orkar hålla tonhöjden, eftersom artikulationen är så spröd och ljudsvag. I kompositionen ”Whispers” sjunger tonsättaren själv styckets 17 miniatyrer. Eller snarare nynnar, visslar och slentriansjunger. Musiken är visserligen noterad, men till sitt uttryck liknar den min omedvetna handling med fingret utmed listen. Gestaltningen av ett nyck – korta fragment ur olika musikstycken filtrerade genom ett grumligt minne. Det är dock långt ifrån citatmusik, ty det eventuella fundamentet är så förvanskat.

I min vakuumpressade tillvaro, mellan en vägg och en säng, är det mörkt och svalt. Här lever jag i ett tomrum och så tycks även rösterna i Denyers musik göra. Mans- och kvinnostämmorna påminner till uttrycket – deras tillstånd – om jaget i Samuel Becketts Den onämnbare. Liksom i irländarens roman valsar vi omkring i en oviss tillvaro, omringade av en kvävande tystnad. Vi söker, men saknar förankring. Endast ljud, men vilka ljud! Metafysiska ljud. Musikaliska uttryck och dramatik är underordnade ljuden. Men när vi koncentrerar ljuden väcks en sällsam musik, vars dramatik byggs av oss, lyssnarna. Konsten skapas i mötet med betraktaren.

Jag rullar bort ur min vrå, återtar kommandot framför datorskärmen och landar i efterföljande punkt. Det är en annan sida av Denyers musik som vill komma till ytan – den visuella. Emellanåt väcks associationer till Mark Tobeys kalligrafiska målningar, särskilt de senare mindre komplexa. Varför? Kanske det är intimiteten i samröre med de svepande gesterna, vilka framträder tydligast i verket ”Woman with Jinashi Shakuhashi” i tolkning av Kiku Day. Shakuhachin och rösten ömsom avlöser varandra, för att understundom införlivas med varandra. En skimrande Tobeysk väv framträder.

Ännu ett nyck – det besynnerliga inslaget av slagverk. Återhållsamt, försiktigt men samtidigt laddat. Små knackande ljud, kanske en dämpad triangel? Även ”Whispers” innehåller slagverk, förfarandet i stil med ”Woman with...”, men fler instrument och därmed klangfärger. Sådana förbluffande inslag, svåra att motivera, men ändå självklara. För att inte tala om det ytterligt korta, men synnerligen effektfulla inbrottet av dämpad violin i ”Whispers”. Violinisten Elisabeth Smalt har knappast anlitats för ett kortare framförande tidigare.

Alltid åtstramat. Nästan alltid. ”Two voices with axe” är ett lika extraordinärt vackert som märkligt verk. En mindre instrumentalensemble och två röster ger ett lika intimt och försiktigt framförande som i tidigare kompositioner. Men så klyvs ljudbilden av en yxa! Huggens oregelbundna aktioner försätter oss närmast i chock. Inslaget som sådant påminner om Morton Feldmans tidiga pianoverk, där den ljudsvaga musiken ställs mot några få urkraftsanslag. Jag tror dock att Feldman placerade dessa dynamiska språng med ett plötsligt gudaingripande i åtanke – om än av mer abstrakt karaktär än den antika versionen. I Denyers ”Two voices with axe” förefaller istället ensemblen och sångarna utgöra en fond för kraftansträngningen med yxa, vars slag – trots ett möte mot samma material – presenterar många olika klangfärger i sin framskjutna roll.

Endast ett verk saknar röst, ”Riverine delusions” i tolkning av ensemblen The Barton Workshop. Mitt i styckets lugna tillstånd – ett moderniststänk – vilket också tilltar mot slutet. Instrumenten svettas och stöter mycket starkare. Denyers musik låter sig aldrig fångas. Den är en solitär. Albumets sista spår, ”A woman singing”, en solosång framförd av Juliet Fraser. Stycket bär drag av de två första verken. Jag lyssnar fascinerat och tänker på Giacinto Scelsi – även detta ett nyck. Denyer och italienaren kan knappast sägas dela några likheter musikaliskt. Men ett släktskap finns ändå i en slags upplösning av orienten och occidenten. De representerar båda en världens musik, som samtidigt tecknar ett kulturarv i ett parallellt universum. Bortanför grupperingar, akademier, institutioner. Denyers musik är krävande. Det måste sägas. Men också underbar – underbart egen och mycket intim.


liten_anne_guthrie_billy_gomberg.jpg
Fraufraulein i ett framförande

Efter det både givande och krävande mötet med Denyers musik, upplever jag en förtrollande lättnad i sällskap med Fraufraulein. Bakom det tyska namnet döljer sig faktiskt en amerikansk duo bestående av Anne Guthrie och Billy Gomberg, vars album Extinguishment är deras första på Another Timbre. Verket består i tre delar, men även inom respektive avsnitt färdas vi genom flera passager; sakta vaggas vi in i nya landskap, något bekant dröjer kvar, men så tonas även detta ut och ett nytt fält exponeras.

Albumet inleds av en dov bordunton över vilken fältupptagningar och försiktiga rundgångar reser sig. Ett sprakande missljud noteras, är det utrustningen? Nej, inspelningen. Sprakandet återkommer, men dess klangkaraktär framträder i olika skepnader, vilket riktar uppmärksamheten mot inbrottet från ett annat lager av händelser i ljudfältet. Missljudet har en tendens att påverka koncentrationen i en annan riktning. Fascinerande. Via en gudstjänst på norska landar vi så småningom i ett regnigt landskap; en marinklocka klämtar, basgitarr knäpper försiktigt. Ett dovt rosslande horn äntrar och avslutar det första spåret, ”Convention of moss”.

Andra stycket bär titeln ”Whalebone in a treeless landscape”. Vi gungar lugnt och försvinner in i ett trankilt tillstånd. Utdragna toner på hornet, ytterligt aktsamma anslag på basgitarren. Det rasslar försiktigt, radions mellanfrekvenser tonas in; hornet upphör, däremot inte basgitarren. Mellanfrekvenserna expanderar till ett forsande klangkomplex tillsammans med ett dovt brummande. Fältet förtvinar för att ge liv åt något nytt – en dov hornbordun, gurglande vattenljud och havsvatten som sköljer in mot stranden. Skeppshornet dominerar. Besynnerliga röstljud i bakgrunden sjunker till botten. Passagen forceras, endast hornet bekant, för en stund. Men även detta tonas ut och något nytt tar vid.

Musiken är flyktig liksom drömtillståndet och det vilar en påtaglig förgänglighet över styckenas svårgripbara rörelse över tid och rum. Vad kan under dessa förhållanden passa bättre som avslutning än en skev kärlekssång? ”My left hand, your right hand” öppnar med ihärdiga frekvenser i de övre registren som fladdrar mot en melankoliskt tonande kvinnostämma. När frekvenserna upphör intar kvinnorösten en central position och börjar artikulera genom ett horn, för att sedermera övergå i att spela med multifoni-teknik. På rygg utmed durken på en båt fortsätter vi genom ett landskap av vackert wobblande toner i det övre frekvensregistret, vilka svajar jämsides närmickade ljud och avlägsna fältupptagningar. Musiken tonas ut. Vi vaknar och en något skönare verklighet möter oss.


liten_cup_and_ring.jpg
"Cup and ring", fornminne & partitur

Vi lånar den engelska gruppen Common Objects våra öron efter den avkopplande resan med Fraufraulein. Bakom förstnämnda finner vi enbart tunga namn ur den moderna impron och klangkonsten – kvartetten John Butcher, Angharad Davies, Rhodri Davies och Lee Patterson bådar onekligen för något gott. Whitewashed with lines är deras andra album och presenteras på två CD-skivor, där den ena upptas av en öppen komposition kallad ”Cup and ring”, medan den andra skivan innehåller improvisationen ”Repose and vertigo”. Båda inspelade live, det tidigare stycket 2014 och det senare 2013.

”Cup and ring” åsyftar ett specifikt slags fornminne som har huggits i sten. Översatt till svenska torde det heta (ungefär) ”skålgrop och ringar” (denna typ tycks inte finnas i Norden, enbart skålgropar). Skålgropen är en konkav sänka, vilken ofta omgärdas av koncentriska cirklar; ibland även bestående av en linjär kanal som sträcker sig från skålgropen till den yttre cirkeln (se bilden ovan). Tolkningarna kring deras funktion är många, varför komponisten till stycket, Rhodri Davies, har funnit ”cup and ring marks” mycket passande att använda som grafiskt partitur. Denna öppna konst, vilken saknar början och slut, är en upplevelsens musik – något som även den klangkonstnärliga improvisationen kan tillskrivas.

Stycket öppnar med små rörelser och gester. Klanger av olika längd och färg – Rhodri Davies harpa, Butchers saxofon, Pattersons elektronik, Angharad Davies violin. Vi koncentrerar landskapet. En upprepad rörelse av skrovlig karaktär med bibetydelser av något urgröpt. Den nötande gesten tillhör Angharad Davies. Men även hela gruppen tycks sysselsätta sig med denna typ av åtbörder. Bearbetningen till tömda skålgropar knackas, borras, hamras och slås, medan sänkor till cirklar och linjer slits, rivs, filas. Musikernas representationer av arbetsprocessen till fornminnena väcker tankar om ett samtal med både upphovsmakarna liksom märkenas funktion. ”Cup and ring” växer till instrument med hänsyn till arbetsprocessen. Vidare tolkningar tenderar dock att bli spekulativa och personliga – väljer vi materian eller anden. Eller båda?

Medan somliga ljud associeras till att bryta sten, förefaller andra klanger fylla de konkava sänkorna. Det förmodas vara förvånansvärt mycket som gärna bosätter sig i en urgröpt sten, men vi kan garanterat finna vatten. Många klanger i ljudlandskapet har denna flytande karaktär, särskilt vissa borduntoner och glissandon. Under en sekvens hör vi tre instrumentalister producera utdragna klanger var för sig – vibrerande färger till höger, lojt svängande toner till vänster samt rundgångskaraktärer i centrum. Vi mäter avståndet i rummet, men när klangerna försiktigt skiftar i tonhöjd och färg, noterar vi också hur ljuden själva mäter och reagerar på varandra. Fysiska lagar växer till andliga väsen i kommunikationen: ande och materia.

Ett oöverskådligt antal tolkningsmöjligheter. Betraktar vi det grafiska partiturets historia sedan startskottet i början av 1950-talet, finner vi många kreativa lösningar där musikens alla aspekter tycks ha vänts ut och in. ”Cup and ring” presenteras som en komposition, visserligen synnerligen öppen, men om musikerna gör det uppriktigt, torde vissa parametrar avteckna sig. Ändå kanske endast de individuella musikerna kan relatera dessa förhållanden.

När idén till det öppna partituret presenteras, färgas naturligtvis lyssningen av detta. Åtminstone om vi tar idén under beaktande. Intressant nog presenteras även ett improvisationsstycke av Common Objects på andra CD:n, vilket väcker frågan om vi under uppmärksam lyssning kan sluta oss till att det ena verket är en öppen komposition, medan det andra är en improvisation.

Godtyckligt? Jo, verkligen – låt säga att etiketterna på CD-skivorna bytts ut och vi i tron om att lyssna på en öppen komposition faktiskt lyssnar på en improvisation. Detta saknar betydelse. Helt. Däremot för lyssnandet är observationen av relationer inspelningarna emellan synnerligen intressant. Att vi finner en annan rytm, försiktiga antydningar till melodifigurer eller upplevelsen av ett annat lyssnande musikerna emellan. Det intresserar. Andra skivan med improvisationen ”Repose and vertigo” rymmer mer av improvisationsmusikens kommunikativa krafter. I mina öron ska tilläggas. Men det kan förstås också vara ren inbillning. Min liksom din uppfattning har redan färgats.

Jag kommer att tänka på en längre sekvens under ”Repose and vertigo”, där Angharad Davies slungar ut långa, gnisslande överlappningar, varpå Butcher fyller i med ett komplext, strömmande mönster av figurer och någon, gissningsvis harpisten Rhodri Davies, ackompanjerar med hastigt trummande slag mot dämpade strängar. Den forcerande rytmiken och gesterna ger ingen resonans med det grafiska partituret, men då har vår bild av vad ”Cup and ring” betecknar gällande rytm och gestik redan färgats av den första skivan. ”Repose and vertigo” får härigenom en alldeles särskild kvalitet genom relationen till ”Cup and ring” – en kärv och motsträvig lyssning, gärna lite okoncentrerad. Men är det kvalitet? Onekligen är upplevelsen av improvisationen på andra skivan mindre tillfredsställande i den relaterande lyssningen. Dock finns möjligheten att återkomma och anledningen är stor, för hela albumet Whitewashed with lines är oerhört spännande och fantasieggande!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry