3x experimentrock på Futura Records

Mahogany Brain
With (junk-saucepan) when (spoon-trigger)
SouffleContinu Records ‎FFL 005LP / Futura Records FUT 2017
Semool
Essais
SouffleContinu Records ‎FFL 006LP / Futura Records SON02
Red Noise
Sarcelles-lochères
SouffleContinu Records ‎FFL 004LP / Futura Records RED01

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: ons, 2015-03-04 19:05

Futura Records med Gérard Terronès i spetsen har gett oss flera klassiska frijazzplattor med namnkunniga artister som Anthony Braxton, Michel Portal, Mal Waldron, Joachim Kühn, Steve Lacy och många fler. Mindre bekant är dock att skivetiketten även upprättade två serier vid sidan av huvudkatalogen, där unga, nya experimenterande grupper gavs utrymme. Utan detta initiativ är det mycket troligt att de flesta av dessa grupper aldrig hade publicerats.

De sammantaget tio skivorna, från åren 1970–1973, har sedan tidigare funnits att tillgå på CD, men ska nu återutges på vinyl för första gången sedan originaltryckningarna. Ansvaret för återutgivningen delas mellan Futura Records och den nystartade skivetiketten Soufflecontinu Records. Hittills har tre album kommit ut och valet av Mahogany Brain och Red Noise är särskilt välkomna, medan Semool inte lyckas fånga mitt intresse hela vägen.

Mahogany Brain hör till den uppkäftiga fri-freak-rockskolan, som under ledning av poeten, författaren och experimentmakaren Michel Bulteau gjorde två skivor, varav den första gavs ut 1970 på Futura Records. Med den besynnerliga titeln With (junk-saucepan) when (spoon-trigger) anar man att det inte kommer vara särskilt publikfriande och på den punkten är Mahogany Brain förutsägbara. Förebilderna tycks vara Velvet Underground och Captain Beefheart, men eftersom till och med den senare framstår som tillgänglig i förhållande till fransoserna, finns här något väldigt särpräglat. Rörigt, nyckfullt, pretentiöst och enligt mitt tycke fullkomligt fantastiskt! Antingen ger du dig hän och ser skönheten i skavankerna och anspråken, eller så hänvisar du till albumet som ett exempel på märkligheter för märkvärdighetens skull.

Utifrån den klassiska rocksättningen gitarr, bas och trummor, ger gruppen uttryck för en håglöst improviserad rock utan riktning. Emellanåt förstärks instrumenteringen av nervös dervischflöjt, torftigt trakterad preparerad gitarr, samt piano och violin med prefixet invalido. I ett tungt haschmoln slamrar och bråkar instrumenten, uppviglande i en astral verklighet, medan den nyktra realiteten får nöja sig med blekta representationer av ljudströmmarna. Över den stökiga ljudbilden reciterar Michel Bulteau sin poesi, antingen mumlande eller talsjungande – dock inte lika ofta tydligt, klart och med emfas. Undantaget ett spår, där en kvinnoröst läser – för övrigt anmärkningsvärt tydligt – är det Bulteaus svårfångade röst som ljuder genomgående. Det lilla jag anar ger intryck av William Burroughs cut-up, färgat av Robert Desnos automatiska drömpoesi och en posttraumatisk Arthur Rimbaud. Absurdism och mördande mörker, konstruerat i en högre verklighet i samspråk med den försyn som bara kan uppbådas genom cut-upteknik – beskrivningen inskränker sig inte till texterna, utan fungerar lika bra på musiken. With (junk-saucepan) when (spoon-trigger) är inte bara ett jävligt skadat album, utan också ett väldigt engagerande, åtminstone för den som vågar låna inspelningen sitt smutsiga öra.

I den primitiva franska undergroundskolan finner vi också Semool, vars album Essais är något alldeles extraordinärt uselt inspelad. Över skivans elva prövningar (”essais”) tampas vi med gitarrer, bas, slagverk, piano, stråkar och manipulerade ljudupptagningar, antingen solo eller i olika formationer. Ljudbilden är rå, ingenting har spelats in rent, utan brusar och bullrar – inte ett spår tycks vara befriat från att slå över i mixen. Tyngdpunkten ligger på att testa, pröva, greja, styra framför kommunicera, komponera eller för den delen jamma. Resultatmässigt landar vi därmed någonstans bortanför Spela själv (Bo Anders Persson och co.) och Amon Düüls Psychedelic underground.

Förmågan till överraskande infall känns särskilt fransk och gör Semool till ett undantag även bland dubiösa hippiekollektiv. Styrkan ryms flera gånger i omkastningarna från ett primitivt försök till ett annat, medan somliga spår faktiskt fungerar i sig själva. Till höjdpunkterna hör klangutforskandet i ”Essai 7”, liksom det avskalade spelet tillsammans med ett djävulslockande intervall medels gitarr i ”Essai 3”. Bland entusiaster av märklig, gränsöverskridande musik tycks det dock råda konsensus om att Essais är ett så kallat ”mästerverk”. Ord av den storleken är dock enbart överdrivna. Albumet är ett historiskt intressant dokument som fascinerar, men hör inte till de bättre skivorna i denna serie.

Red Noise och deras legendariska Sarcelles-lochères är inte bara en höjdpunkt i Futurakatalogen, utan även ett av de mest utmanande rockalbumen från Frankrike. Uttrycket ”rock” är visserligen bara ett fragment av det gruppen faktiskt uträttar på skivan. Sanningen är den att, liksom ovanstående grupper, befinner sig även Red Noise på svårdefinierad mark, men till skillnad från Mahogany Brain och Semool skulle åtminstone fler erkänna Sarcelles-lochères som musik – visserligen stökig, konstig och besvärande, men fortfarande musik.

I centrum för gruppen, som bildades 1968 och upplöstes 1971, finner vi Patrick Vian, son till författaren, trumpetaren, patafysikern och kompositören Boris Vian. Kanske inte helt oväntat bär skivan på flera gemensamma nämnare med den välkända författaren. Absurd, svart och uppviglande humor förknippas starkt med Boris Vians författarskap och utgör likväl hörnstenarna på gruppens album. Samtidigt är Red Noise barn av sin tid – en uppkäftig och knuten näve daterad 1968.

A-sidan består i tio kortare låtar, ordnade så att de ger intryck av ett musikaliskt drama i collageform. På öppningslåten ”Cosmic toilet ditty” lyssnar vi spänt till ljudet av några fotsteg, en gylf som dras ner och piss som skvalpar för att sedan spolas ner. När förväntningarna sålunda är på topp infrias dessa med råge på efterföljande utsökt stukade jazzballad med tupp-i-halsen sång. Passande nog bär dängan vissa likheter med ljuddokument från det patafysiska kollegiets festiviteter. Den absurda humorn studsar därefter ogenerat vidare i text och ton när vi kryssar mellan pop-psykedelia, skräniga saxofonskrik, psykedelisk jazzrock a la Soft Machine, nattsuddig och oengagerad cool-jazz, ett sömnigt och långsamt interludium på sologitarr, tvivelaktig smooth-jazz och mycket annat. Textmässigt återkommer sex, bajs, piss och annat snusk, vilket får en politisk klang i den upprepade versraden ”fucking clean your mind and your dirty thoughts”. Upplevelsen är mångtydig – ett långfinger till etablissemanget, ett absurt drama, ett allvarligt leende, en svit av protestsånger och ett gapflabb.

Gruppens musikaliska hemmaarena är ändå belägen i rockens utkanter, vilket de också ger uttryck för på skivans B-sida. Patrick Vian och hans medmusikanter levererar här ett mördande psykedeliskt jazzrockspår, där det också finns generöst med utrymme för fri improvisation och experimenterande. Medan A-sidan framstår som ett musikaliskt drama, visar B-sidan gruppens gränsöverskridande musikalitet i full blom. Det tjugo minuter långa spåret ”Sarcelles c'est l'avenir” börjar i Soft Machines domäner, men rör sig successivt mot experiment och fria improvisationer, så att slutligen bara attityden i rocken finns kvar. Med den övertygelse som Red Noise tillägnar sig experimentet, klättrar de högre än de flesta – Sarcelles-locheres är kort och gott en utomordentligt livlig och imponerande upplevelse.

Mahogany Brain och Red Noise:s alster hör till två av de starkare skivorna i Futura Records serier över fransk undergroundmusik. Men det finns fler godbitar såsom Bernard Vitets La Guêpe, Jean Guérins charmiga experimentfilmmusik Tacet och förstås Jacques Berrocals underbara Musiq musik. Jag väntar tålmodigt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry