500 kg Lihaa - Yksinäinen ratsastaja

500 kg Lihaa
Yksinäinen ratsastaja
Karkia Mistika Records (KARMI050)

Av: Jens Holmberg

Publicerad: ons, 2014-09-24 17:02

Yksinäinen Ratsastaja är en samlingsskiva med det finska art-rock/postpunk-bandet 500 kg Lihaa som bildades i Uleåborgs konstkretsar 1982. Enligt en av förgrundsgestalterna, Kauko Röyhkä, kommer det något märkliga bandnamnet (som på svenska betyder 500 kilo kött) från en tvist av Howlin´Wolfs klassiska låt ”300 pounds of Joy”. Materialet på skivan består av demos och outgivna låtar från åren 1984-1987. Med den karismatiska sångerskan Maritta Kuula i spetsen var 500 kg Lihaa i nagel i ögat på etablissemanget under 80-talet när de gick loss på klassisk finsk poesi och omtolkade den på sitt eget skeva rock-vis. Nog var de en rätt udda fågel på den tiden.

Det som slår mig efter en första genomlyssning är att materialet på Yksinäinen Ratsastaja är förvånansvärt starkt. Det här är ingen gammal skåmat endast för de närmast sörjande och det är svårt att förlika sig med tanken att låtarna har legat och skräpat i någon bortglömd låda de senaste decennierna. 500 kg Lihaa bjuder på rockmonotoni och elektrisk punk, men även pop och traditionell musik ryms under deras färgsprakande paraply. Stundtals påminner de mig om det svenska undergroundbandet Kitchen and the Plastic Spoon. Men med något lägre puls. Hos 500 kg Lihaa kan musiken istället stundtals vara riktigt råbarkad - som på Ruusumajassa, som för tankarna till Velvet Underground mer primitiva och gitarrhårda kompositioner. En jämförelse med de ungeska shamanpunkarna i Vágtázó Halottkémek (Galloping Coroners) är inte heller helt avlägsen i det avseendet. Bandets musikaliska avtryck bedömmer jag som stort, det finns gott om förbindelser till samtida band som exempelvis Eleanoora Rosenholm eller Kiila för att nämna några.

Som sagt, här ryms också sammetsmjuk popmusik. Lyssna till exempel på Uni från 1986 där 500 kg Lihaa låter som Yo La Tengo. Uttrycket ligger väldigt nära paret Kaplan/Hubleys senare stunder av finstilt indierock. Dessutom sjunger Kauko Röyhkä på några av låtarna, vilket ytterligare förstärker den känslan. Jag finner egentligen bara en brist med Yksinäinen ratsastaja och det är att skivbolaget inte översatt den matnyttiga bandinformationen i skivans konvolutet. Kan man inte finska fattar man inte ett jota. Överlag är det rätt svårt att hitta information om bandet på engelska och det är frustrerande. Men det spelar mindre roll om man inte hört talas om 500 kg Lihaa tidigare - denna samlingsskiva är en mycket bra inkörsport. Jag lovar - det går inte att sluta lyssna. Välkommen till 80-talet det ljuva.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry