Äänipää: Through A Pre-Memory

Äänipää
Through A Pre-Memory
Editions Mego, eMEGO 175

Av: Sven Rånlund

Publicerad: ons, 2013-11-13 19:44

Mika Vainio håller igång. Först nyheten att hans duo Pan Sonic (med Ilpo Väsänen) återuppstår (!!) och att de snart släpper nytt material. Sedan ett nytt album från Vainio i ytterligare ett intressant samarbete med gitarristen Stephen O’Malley. Äänipää är en matchmaking av rang – eller hell, om man så känner – inklsive gästspel av några ytterligt säregna artister.

Entré Mörkergränd 1. Stephen O’Malley har en lång karriär av personligt gitarrspel bakom sig. Sällan gödslar han med många ackord och ofta går det långsamt, eller ohyggligt långsamt. Söker man melodisk utveckling blir man som lyssnare illa lönad, men musik kan ju handla om mer än att sätta tonen. Mika Vainio har å sin sida också personligt färgat sitt elgitarrspel, men lägger mer tyngd vid det rytmiska. Tillsammans och med en arsenal odefinierad elektronik har de åstadkommit en musik som jag skulle vilja påstå är bland de bästa föreningarna av dynamik och mättnad, av intensitet och dramatik, av dominans och frihet. Ett doomande mästerverk, inget mindre.

Fyra låtar, runt 20 minuter var. Sångaren/skrikaren Alan Dubin från Khanate är med på två spår och violasten Eyvind Kang spelar och har skrivit stråkarrangemang för cello och kontrabas. Öppningsspåret ”Muse” börjar med trummor man känner igen från Mika Vainio: industriella, ekande, överstyrda ljud. En elgitarr kommer in med långsamt växlande ackord. En mässande röst börjar läsa , det låter som bandinspelning på ryska, i texthäftet står att det är lyrik av sovjetmodernisten Anna Akhmatova. Halvvägs in i låten – som tar sin tid att utvecklas – går Alan Dubin över i sin Khanate-normala skriksång, med Akhmatovas poesi liksom sprutande ur hans brinnande strupe. O’Malley stryper gitarren i plågsamma långsamt utslagna riff, Vainios dundrar ekande med sina bulldozertrummor. Det är störande och skönt, både kraftfullt och oerhört fragilt, som om musiken spelats in i totalt mörker utan skydd eller räcke.

Eyvind Kangs stråkarrangemangen passar exceptionellt väl i den här ljudbilden, akustiska vibrationer som gnager mot elgitarrer och elektronik. I ”Towards All Thresholds” hålls den spänningen länge tills den bryter ut och naglas fast i Mika Vainios borrmaskinsnoise och Stephen O’Malleys doomande piskrappsgitarr.

Skivbolaget Editions Mego ger lyssnaren ett råd: ”Maximum volume yields maximum results.” Det är skrivet i versaler, utan punkt, utan utropstecken. Sådan är den här musiken, anspråksfull men samtidigt inte märkvärdig. Äänipääs mörka dramatik sätter en ny musikalisk standard.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry