AGF: Einzelkämpfer

AGF
Einzelkämpfer
AGF Producktion

Av: Mats Almegård

Publicerad: ons, 2009-11-04 18:45

Artister verksamma inom det breda fält som slappt kan kallas elektronisk musik förvånar idag ingen när de släpper skivor på olika bolag och i olika genrer. Ändå är det värt att notera att AGF samtidigt är aktuell med AGF/Delay-tolvan Connection Remixes på tyska technobolaget Bpitch Control och sitt nya soloalbum Einzelkämpfer. Detta eftersom hon med det nya albumet vänder sig emot två principer hon utgått ifrån under senare år:

För det första är skivans titel och låttexter (som Antye Greie har baserat på vetenskapliga texter, litterära verk, känslor och sin egen studio-poesi-princip som hon kallar ”poem producing”) ett manifest i den meningen att detta är en skiva gjord helt på egen hand. Den ensamme krigaren Antye Greie säger här (tillfälligt) adjö till samarbeten som de hon tidigare haft med artister som exempelvis Zavoloka, The Lappetites eller livspartnern Sasu ”Vladislav Delay" Ripatti. För det andra är detta ett avsteg från de senare årens mer beatbaserade musik som hon skapat som en del av AGF/Delay, som soloartist eller som producent på technoartisten Ellen Alliens ”SooL”-album.

Det gör att Einzelkämpfer (AGF:s sjätte soloalbum) är reducerat, avskalat och kan upplevas som väldigt personligt. Samtidigt är skivan mångfacetterad. De många metalliska klangerna, tillsammans med omslagets kalligrafi och albumets titel ger associationer till Yamamoto Tsunetomos samuraibok Hagakure – och i förlängningen Jim Jarmusch-filmen Ghost Dog. Den poetiska filmen om en yrkesmördare som lever efter samuraiens etik och kod hade fungerat bra även om man ersatte RZA:s abstrakta hiphop med AGF:s stolt experimentella musik.

”Stolt” är ett epitet som inte enbart stämmer in på titelns krigsförklaring. Även de poetiska texterna och musiken har en styrka och en stolthet i sig som handlar om att vara helt självsäker i det sparsmakade uttrycket. Det fläskar ju knappast på och blir väggar av ljud. Snarare har AGF skapat ett album där ord, ljud och mellanrum samsas och skapar en enhet som är starkare än alla sina länkar. Aldrig tidigare i sin solokarriär har AGF känts så övertygande. Möjligen är det också för att hon nu vågar omfamna sin bakgrund i popduon Laub tydligare. En låt som ”Worin mein Mund zur Bewegung fand” är det närmsta Laub hon kommit som soloartist. Utan att för den skull låta som om Laub fortfarande fanns, utan som sig själv. Kanske som en ensam krigare.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry