The Ägg

The Ägg
The Ägg
Found You Recordings FYR026LP-IS07

Av: Johan Jutterström

Publicerad: tors, 2013-12-19 23:01

The Ägg är ett band som består av elbasisterna Joe Williamson, Patric Thorman och Vilhelm Bromander, trumslagarna Raymond Strid, Erik Carlsson, Ola Hultgren och Christopher Cantillo samt elgitarristerna David Stackenäs, Anton Toorell och John Lindblom. Den självbetitlade skivan består av tre spår: "A Version Of An Event", "Teledeportation" och "Lapse".

Det första jag slås av när jag lyssnar är att det är så mycket musik samtidigt att den nästan framstår som statisk. När jag närmar mig musiken och försöker bryta mig igenom mitt första intryck, så avtäcker sig alla de beståndsdelar som utgör den till synes statiska ljudbilden. Anslaget av varje trumma och sträng är betydelsefullt. Det är precisionen i varje anslag som tillsammans bygger upp den statiska ytspänning som först slår mig. Ytspänningen bär, om man vill befinna sig ovanpå musiken men tillåter även att man sjunker ner i den och in i varje detalj.

På omslaget till The Ägg finns en text som redogör för en hypotes om hur tre kategorier (som står i liknelse till de instrumentgrupper som finns representerade i The Ägg) genom vilka vår hörsel reagerar på ljud i förhållande till rum-tiden, kan förklaras genom tre sensoriska bearbetningsprocesser. Vidare i texten sätts The Äggs musik i förhållande till teoretisk fysik. Där förklaras hur två tillvägagångssätt för att reglera nobelpristagarens Richard Feynmans diagram (som illustrerar hur subatmonära partiklar beter sig) får olika utfall när de appliceras på The Äggs musik. Sättet som omslagstexten vill föra in The Ägg i ett psykologiskt, neuropsykologiskt eller kvantfysiskt sammanhang känns godtyckligt. Men ger en ganska tydlig bild av ett nästan patologiskt tillstånd som säger mig något om The Ägg.

Jag skulle vilja beskriva The Äggs musik som obstinat. Det tycker jag är en av dess största styrkor. The Ägg hade kunnat välja att kommunicera tydligare, antingen genom musikaliska bygg- och energiutlösningar eller genom ett uttalat ”svängigt” ”groove” med definierade riff som gick att ta del av direkt. Men det gör de inte. Musiken gör aldrig avkall på sig själv i förmån för konventionell musikalisk funktionalitet, tydlighet eller kommunikation. Istället tycks varje musiker hålla sin egen linje, som till och från sammanfaller med andra musikers linjer. Ibland plockas vissa stämmor fram ur ljud bilden och ligger så att säga ovanpå resten av bandet, som ett slags solister. Mer än så blir det aldrig. De stämmor som lyfts fram forsätter med de som de höll på med tidigare. Någonstans åtta minuter in i "A Version Of An Event" slutar plötsligt alla musiker utom två gitarrister och en basist att spela. Vid det tillfället visar The Ägg naket upp sin interna logik. De två gitarristerna och basisten spelar parallella riff, vilket får musiken att växla mellan att vara oval och cirkulär, beroende på hur riffen sammanfaller. Något som händer genom hela skivan fast i större skala. The Äggs musik består av någon form utav ”meta-grooves” inuti en övergripande ljudbild. Det är detta obstinata tillstånd som skapar den ytspänning som först slog mig. Musiken är visserligen både delikat och svängig, något som tydligt framgår om man lyssnar noga.

The Äggs musik uppvisar väldigt små skillnader i energinivå. I själva anslaget av varje spår ligger ett löfte om hur spåret sedan kommer att fortlöpa. Musiken bärs inte av uppförandet och demolerandet av musikaliska konstruktioner eller en musikalisk dramaturgi och når aldrig ett katarsis. Istället blir varje spår ett läger inom vilket det tycks finnas outtalade regler för vad som är rimligt att spela. Avsaknaden av katarsis är en annan stark sida av The Äggs musik. Skivan i stort speglar spårens logik och bygger i princip på ett läge och ett tillvägagångssätt. De tre spåren fungerar nästan som versioner av varandra. Det tredje spåret "Lapse" är möjligen ett undantag. Tempot är inte lika högt och ljudnivån inte lika stark. I och med det så blir varje musikers linje och hur den förhåller sig till resten av den kollektiva musiken tydligare.

Kollektivet är uppenbart viktigare än individen i The Äggs musik. Presstexten som skickades tillsammans med recensionsexet av The Ägg, föreslår en mix av Captain Beefhearts och Fela Kutis band eller ett nordkoreanskt marschband på syra, som liknelser till The Äggs musik. Alla de exemplen är exempel på en annan typ av kollektiv än det som jag hör i The Ägg. Kollektivet är i The Äggs fall något paradoxalt, eftersom det består av utpräglade individer, till synes oberoende av varandra, som inte gör avkall på sin egen linje. Ändå är individerna fullkomligt beroende av varandra och kollektivet. Kanske är det något som jag bara läser in i musiken, men däri tycker jag mig finna en politisk underton.

När jag satt mig ner för att skriva den här recensionen så frågade jag mig två saker: vad vill den här musiken? Och hur väl lyckas den med det? Jag är inte helt säker på att jag lyckats besvara de frågorna i ovanstående text. Det kan tala både till The Äggs för och nackdel (eller till min som recensent). Men det får mig att vilja ställa en till fråga: kan det vara så att The Äggs musik är något som jag aldrig har kommit i kontakt med tidigare? Nej, det är den inte. Men likväl är den nydanande inom de genrer som den tangerar. Genrer som improvisationsmusik, rock, funk(?) och afrobeat.

Det finns säkerligen mer att säga om The Äggs musik, men jag väljer att avsluta den här recensionen med det som både slår mig starkast och gläder mig mest: The Äggs disciplinerade och (som jag hör det) politiskt betingade förhållande till kollektivt musicerande.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry