Akira Sakata & Chikamorachi: Friendly Pants

Akira Sakata & Chikamorachi
Friendly Pants
Family Vineyard FV66

Av: PM Jönsson

Publicerad: fre, 2009-10-09 11:33

Bort med gardinerna. En ny dag. Det regnar. Dropparna smattrar på taket. Gräsmattan blänker, ilsket grön. Mördarsniglarna dansar. ”That Day of Rain”. Fjärde låten på Akira Sakata & Chikamorachis album Friendly Pants. Det är samma trio som spelade på Nya Perspektiv i Västerås i år: Chris Corsano (trummor/slagverk), Darin Gray på bas. Och i centrum, den idag 64-åriga altsaxofonisten Akira Sakata, som kännarna känner till från Yamashita Yosuke Trios omsusade 70-tals-inspelningar. Vissa kanske lade märke till honom på samarbeten med Bill Laswell, bland annat i Last Exit, på 80-talet. För några år sedan sammanförde Jim O'Rourke den japanska veteranen med Chris Corsano och Darin Gray. Friendly Pants släpptes på O'Rourkes lilla skivetikett Shakaijin Records häromåret, men har först nu lanserats utanför Japan.

Det har slutat att regna. Lyssnar på ”That Day of Rain” igen. Samma uppvaknande, men efter några minuter öser det ner, en våldsam meditation över naturens krafter. Chris Corsano slänger ut armarna och spelar ofattbart snabbt, med mullrande känslospröt. Basen glöms bort, men finns där, som ett ankare, eller som en mittfältare, som vinner bollar, syns sällan, men jobbar i det tysta. Akira Sakata har en fantastisk ton, rakt igenom hela skivan, han kan blåsa som Brötzmann, men hänger upp sitt spel på lyriska trådar, melodiskt vackert, gnistrande saxofonpoesi.

Puuuuuh. Jag blir alldeles matt. Lycklig. Sex låtar, inspelade i en studio i Tokyo, 2006. Jim O'Rourke producerar. ”In Case, Let´s Go to Galaxy” (utan Gray, bara sax och trummor) , ”Yo! Yo! Dime” och delar av titelspåret är andra vulkanutbrott. Sakata kan yla med saxen, men, som sagt, han har suverän kontroll, tar sällan pauser, spänner bågen, plockar ner melodifragment som utvecklas i regnbågens färger. Chris Corsano har spelat in mäktiga duoskivor med saxofonisten Paul Flaherty, rå, fulsnygg, frustande musik. Det här är någonting annat, även i de mest hisnande passagerna finns det en poetisk kärna.

”Un” och ”With Saigyo Path” har mer vilande uttryck. På den förstnämnda är det som Sakata prövar ett resonemang, utvecklar en tanke. Efter ungefär åtta minuter spelar han ljusare och ljusare, kanske kommer han till insikt, tar ett beslut, musiken ändrar inriktning, blir mer lekfull, med korta, hoppande fraser. Saigyo var en buddhistmunk och poet, som inspirerade haikumästaren Basho. Ingen aning om ”With Saigyo Path” handlar om 1100-tals-munkens vandringar från en aristokratisk militärfamilj till munktillvaron ute på vägarna, men jag läser in det i låten, där Corsano tar en paus, Gray får större spelrum, och Sakata kastar sig mellan långsamma linjer och hypersnabba reflektioner.

Leta även upp The Four Aims med Flower-Corsano Duo som Family Vineyard släppte i våras. Och så kan man hoppas att de där Yamashita Yosuke Trio-skivorna ges ut på nytt någon gång. Några finns på Cd, på japanska skivbolag, men mycket är svårt att få tag på.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry