Akira Sakata & Chikamorachi: Live at Hungry Brain. Akira Sakata & Jim O´Rourke with Chikamorachi: And That´s the Story of Jazz…

Akira Sakata & Chikamorachi/Akira Sakata & Jim O´Rourke with Chikamorachi
Live at Hungry Brain/And That´s the Story of Jazz...
Family Vineyard FV77/FV 78
Akira Sakata & Jim O´Rourke with Chikamorachi
And That´s the Story of Jazz

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2011-12-15 01:32

Konserten med Akira Sakata & Chikamorachi (Chris Corsano, Darin Gray) på Perspectives-festivalen i Västerås 2009 liksom albumet Friendly Pants som Family Vineyard gav ut utanför Japan samma år gjorde mig yr. Och nu är det dags igen, två skivor, den ena inspelad på en festival i Chicago 2009 och den andra en dubbel, med Jim O´Rourke som extramedlem, livedokument från en Japanturné 2008.

Båda skivorna vittnar om musiker som tillsammans tänjer ramar. Trioskivan öppnar i högsta fart med "Friendly Pants" där Sakatas altsaxofon aldrig tar en paus. Frijazzpoesi med en jazzveteran som doppat lungorna i ett blixtrande energiflöde. De två andra låtarna bottnar i andra hastigheter. Chris Corsano rasslar, tasslar och tisslar. Trumskinnen vibrerar av objekt. Nio och en halv minut in i "Miwataseba (look around look)" tystnar musiken. Akira Sakata pratar/skriker dramatiskt, han har nyligen gjort en hel skiva med tal, kanske är det hämtat från japansk teatertradition, kanske inte, det är i vart fall mycket effektfullt. En dimension läggs till. Musiken tar vid, Gray skapar mörker med en stråke, Sakatas toner försvinner in i någonting annat. Den 18 minuter långa "Wild Chickens in the Lake M" startar med Gray – både stråke och fingrar på strängar – eller om det är Corsano med stråke - i ett långt intro innan Sakata stiger in genom dörren och river upp ett kastregn av svindlande toner.

Dubbeln är ännu bättre. Färgskalan utvidgas med Jim O´Rourke, som spelar galen, vild, fri-form-elgitarr, helt utan hämningar. Det är hårdare, råare. Alla utmanar sig själva på ett annat sätt, med en fjärde komponent i soundet. Låtarna, improvisationerna, är döpta efter städer, inspelningsplatserna: "Kyoto", "Hamazaki", "Nagoya" x3. "Kyoto" – 28 minuter av underbart kaos. Jim O´Rourke har huvudrollen, han kapar planet, tar över, ligger längst fram, och ändrar färdväg gång efter gång. Sakata plockar ibland fram ett poetiskt blad ur saxofontratten, som en kort stund långt in i det första spåret, men han får inte vara ensam särskilt länge, O´Rourke lägger sig i, och snart tjafsar och tjattrar hela gänget i en fantastisk passage. På slutet blir det någon slags hela-skeppet-sjunker-blues/jazz/rock. "Hamazaki" är åter kaos, kollektivt kaos, Corsano spelar som en hel flock av trummisar, Sakata sjunker in i meditativt spel och sjunger/talar/väser/skriker, rösten är ett annat instrument, och musiken går in i ett vackert lugn. Det fortsätter, fortsätter och fortsätter, de tre inspelningarna från Nagoya är alla olika, alla lika bra, den ena undersökande, med tystnaden som femte medlem, den andra och kortaste rusar fram som ett spritt språngande lokomotiv och på det avslutande spåret är Jim O´Rourke åter den ledands stjärnan, han låter ackorden ringa i långa vågor, spelar som ett tjutande bilalarm och i den sista minuten går allt fort, fort, fort och när publiken applåderar och tjoar börjar jag omedelbart att lyssna på hela skivan en gång till.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry