Akira Sakata, Johan Berthling, Paal nilssen-Love: Arashi

Akira Sakata / Johan Berthling / Paal Nilssen-Love
Arashi
Trost TR 130

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2014-08-25 13:39

Ja, säg Akira Sakata och vilken medelålders frijazzgubbe som helst får ståpäls. Han kom fram ur den vrålande japanska frijazzen och där är han ännu.
Mycket har hänt, men vad jag hör här har han både lungor och läppar kvar. Han spelar här altsax, klarinett och använde rösten. Johan Berthling och Paal Nilssen-Love får användning för all sin virtuositet. Det svänger hårt, verklig muskelmusik. Trummorna liksom böljar och bågnar. Långa linjer lyfter fram musiken. Det är som om de andra svävade över en studsmatta hela tiden. Samtidigt är Nilssen-Love alltid framme i musikens framkant och stör, triggar, lägger till. Därför får spelet en mäktig rytmisk kropp.

Men jag vill gärna framhålla Berthlings basspel. Naturligtvis är det som den propeller det ska vara. Tveklöst, fast och fylligt. Men han har också förmåga att lyfta fram basens toner och klangkropp och liksom lägga detta längst ute i musikens yta. Det flyter på ytan och lägger till en färg. Det är fint spelat, rent av suveränt.

Sakata själv öppnar med titelstycket, som betyder ”storm”. Och det är det. Precis så som jag minns honom låter det, en blandning av långa utdragna sköna toner och kaskader. Det är ett tätt nummer, där knappt en paus finns. När jag hämtat andan kommer så Sakatas skärande röst i ett någorlunda modifierat utdraget vrål i nästa stycke. Ett slags smärtans eller längtans elegi. Klarinettstycket som följer sedan är svidande vacker, som om jag kunde skära mig på instrumentet.
Slutligen kommer ett något lugnar men inte mindre tätt verk.

Sålunda: intensivt, litet mer lyriskt i förhållande till de tidigare inspelningarna av Sakata. Men intensitet, täthet och innerlighet är samma. Gamla och medelålders mästare i höstyrslig vårdans. Extas. Och jag kommer tänka på att detta lyfter sig från vardagen genom att framkalla eufori. Ett efterlängtat tillstånd. Naturen har lånat mycket till detta album. Vatten, berg, vind, himmel är narvarande. Kanske ett sätt att få musikerna att lyfta en tum från sig själva och förenas i denna gemensamma evokation.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry