Alan Licht: Four Years Older

Alan Licht
Four Years Older
eMego 166 (LP)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-05-22 15:42

Gitarristen Alan Licht i New York är en traditionsbärare och förnyare.
Om det nu går att tala om tradition över en så kort tid som några årtionden. Här är en del namn som ringar in en väldigt speciell musikscen: Glenn Branca och Steve Reich med sin repetitiva, hypnotiska skönhet, Loren Connors, vars romantiska svävande gitarrspel som till lika delar bygger på americana och fri form, så förstås musikerna i Sonic Youth med sin manglande no wave, och vi får inte glömma Jim O´Rourkes kameleontiska geni. Men där finns förstås också trådar till både Van Halen och den legendariske japanske avantgardisten Jojo Takayanagi.
I allt detta finns Licht.

Jag vet inte om det var någon vidare förklaring till hans särart. Eller också är han en briljant eklektiker, varmed jag inte har riktat någon kritik.

Jag plockar fram några äldre skivor för att lyssna en gång till på dem. Mitt minne sviker inte. The Evan Dando of Noise? har ju en vitsig titel efter sångaren i Lemonheads, men innehåller virtuost och rasande gitarrspel som fortfarande skär vassa konservburkskanter ur vilket ljudrum som helst. Att använda hörlurar är livsfarligt.

Och mycket riktigt, på detta album från 1996 dyker både referenser till Takayanagi och amerikansk field holler upp. Den senare i en av de mest svindlande föreställningar jag vet vid sidan av Loren Connors. Lichts glimrande finger picking ihop med en bandupptagning från 1970-talet är ett mästerverk i känslosamhet. Samtidigt låter han likt Connors arvet bli avantgarde. De amerikanska historiska folkliga referenserna förklarar också en hel del av de maximerade känslor Licht arbetar med.

Maximera är ett för svagt ord. Och även vagt. Visserligen har han skrivit om ljudkonst och noise, men hans egen ingång verkar vara från helt annat håll. Den känsla som bor i alla dessa traditioner som han tagit till sig och som kräver en ny scenografi för att bli trovärdiga.

Det nya albumet är mycket mer än två inspelningar av samma stycke, det ena från 2008, ”Four Years Earlier”, och det andra 2012, ”Four Years Later”. Det ställer frågor och tränger in i ett musikantskap som till lika delar är ett slags avantgardistiskt amerikanskt spelemanskap och modernistiskt avantgarde.
För det första aktualiserar Licht frågan om improvisation, den som ju Jim O´Rourke för många år sedan tog upp genom att litet skämtsamt påstå att Evan Parker inte improviserade men mest spelade ”Evan Parker”. O´Rourke är ju ingen provokatör, mer en vänlig filosof i musik, som vill väcka oss.

Licht är väl kärvare kanske, men här får två tolkningar av ett verk spegla sig i varandra. De som väntat på den där konservburkplåtkantgitarristen kommer svimma av glädje inför det äldsta stycket; en holmgång av virtuost gitarrspel. Stora sjok väller fram som lava, men i detta ringlar sig tydliga melodier, avbrott, omtagningar. Det är också skör poesi, något mer än det totala furioso som till exempel vännen Thurston Moore brukar excellera i.

Gitarrnördarna gillar nog att detta är garanterat inspelat i ett enda stycke – ”no overdubs”. Det bryr jag mig inte så mycket om. På sidan ett är han en massa personer på samma gång tillsammans med sig själv. I sitt musikantskap har han en rad masker, flera olika persona. Alla är med. År 2008 i en dånande kör.

Fyra år senare är upplägget annorlunda. Jodå, vi känner igen Licht, anslaget, virtuositeten, den orkanliknande ansatsen med ett lugn i centrum. Men själva stycket ligger annorlunda över marken och i tiden. Tidigare hade hans kraftiga romantiska utspel många stråk av melodi, tvekan, excentriska klanger, nu faller musiken liksom isär, han tar en sak i sänder.

Nåja, med Licht är det alltid mycket som händer hela tiden, men han skiftar fokus.
Således bryter influenser från både Branca och Reich igenom och en lång passage mitt i stycket är vaggande, repetitiva, rituella melodislingor bär extasens tecken.

Han har helt enkelt brutit det som kallas ”fri” i samband med impro; är det ens impro, är det inte mer variationer. O´Rourkes filosofiska gliring ekar i musiken. Licht struntar i impro, han skiter i noise och dess beroende av volym, han vet numera hur musiken kan skära rakt in i människors medvetande och hjärta utan att han talar om med ljudstyrka att det är viktigt. Och att litet så där macho impa med droner och ljudbröl, nej, det är inte denne amerikanske romantikers vilja. Volymen finns, men har en klar roll. Hans musik är modern field holler gjort för urbana områden.

Något mer genuint amerikanskt får jag söka efter.

Och vari det personliga – läs: de historiska och socialt samtida strömmar som passerar genom hans raketsnabba fingrar och övergripande grepp – ligger, det finns i det glapp som uppstår mellan dessa två versioner av ett stycke.

Jag tycker inte det gör något, att han så öppet refererar till musik han tycker vi ska ha hört. Musikalisk allmänbildning! Tycks han muttra. Och jag håller med.
Det är en bildad karl, Alan Licht, som både bjuder och begär av hela sitt hjärta.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry