Alastair Galbraith Orb

Alastair Galbraith
Orb
Nextbestway nbway 03

Av: Mats Gustafsson

Publicerad: tis, 2010-01-19 02:31

Om kvaliteten kan upprätthållas tillhör jag normalt sätt inte kategorin som har särskilt svårt med det faktum att det från vissa håll väller ut nya skivor, ofta flera stycken per år. Samtidigt kan det inte förnekas att när Alastair Galbraith släpper sin första soloplatta med sång på nästan åtta år är spänningen och förväntningarna på en helt annan nivå än vad som annars skulle ha varit fallet. Inte bara för att Galbraith sedan länge tillhör en av husgudarna utan också för att det ligger en spänning i att vänta och någon form av kvalitet i att inte överdosera.

Galbraith är och har länge varit något av ett underjordiskt geni. Inledningsvis som en avgörande del av oförglömliga 80-talsband som Plagal Grind och the Rip men det som framstår som det allra mest banbrytande är nog trots allt hans samarbete med Bruce Russell och Peter Stapleton som A Handful of Dust och framför allt hans soloplattor.

Liksom föregångarna (”Cry” och ”Mirrorwork” är särskilt minnesvärda) är ”Orb” på det egna bolaget Nextbestway en balansakt mellan två diametralt motsatta poler, på den ena sidan hans korta, Syd Barrettdoftande popexkursioner med karaktäristiskt fragmentariska och utlämnande texter och på den andra bearbetade gitarrljud, bisarra bakgrundsljud och skrikande fiol. Kärlek, desperation, ångest, outtalad lycka och existentiellt ifrågasättande står som vanligt i centrum hos Galbraiths karaktärer. Det är människor som utan att göra något större väsen av sig hamnat en bit utanför den upptrampade stigen, ensamvargar som letar efter något som varken de själva eller någon annan riktigt tycks kunna sätta fingret på.

Det här är en emotionell skiva som rakt igenom är laddad med isolationistiska tendenser och som ytterligare river upp redan blödande sår, men som också smeker och tröstar på ett sätt som ingen annan riktigt kan. Det är inte alltid särskilt upplyftande men ”Orb” signalerar en högre grad av sparsmakad och lågmäld positivism än jag någonsin hört från Galbraith. Kanske hör hans nyvunna livsglädje samman med vad föräldraskapet för med sig eller så är det bara ren inbillning från min sida. Vad som dock är helt säkert och spelar större roll är att resultatet är så själsligt krävande och enastående vackert.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry