Albert Ayler: Stockholm, Berlin 1966

Albert Ayler
Stockholm, Berlin 1966
Hatology 717 (Naxos)

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2011-12-14 23:11

Jag försöker tömma hjärnan. Ta bort förförståelsen. Förtränga tidigare upplevelser av Albert Aylers musik, från studioplattor och liveskivor. Fragment av Kasper Collins film My Name is Albert Ayler flashar förbi, särskilt en sekvens där Albert Ayler (tenorsax), Don Ayler (trumpet), Beaver Harris (trummor), William Folwell (kontrabas) och Michel Samson (fiol) möter en europeisk publik hösten 1966.

Jag avundas publiken. Tänk att höra Albert Aylers musik för första gången, live, på Philharmonie Berlin Jazzfestival 3 november 1966, eller en vecka senare, på Stockholms konserthus, på en paketturné där Ayler var avantgardeinslaget, som spelade sist, efter mer publika namn som Stan Getz, Max Roach och Dave Brubeck. Vittnesuppgifter talar om olika reaktioner, folk som inte förstod ”kråksången”, andra som blev frälsta för livet. I John Litweilers linernotes säger Michel Samson att publiken blev vild. ”Det var nästan som Beatles”. En sak var säker, Albert Ayler hade en mer förstående publik i Europa än i USA.

Hat Hut/Hatology har släppt en skiva förut, från samma turné, Lörrach/Paris, på den mäktiga Aylerboxen Holy Ghost (Revenant, 2004) finns hela Berlinkonserten, men nu är ljudet ännu vassare och vad jag förstår hade inte Revenant tillåtelse att ge ut konserten i boxen. Stockholmskonserten, som spelades in av Sveriges Radio, av Bosse Broberg, har aldrig getts ut tidigare. Eftersom det var en paketturné var konserterna korta, sammanlagd speltid för båda konserterna är nästan exakt en timma. Inspelningarna på den mest välkända liveplattan med Albert Ayler, Live in Greenwich Village (Impulse, 1967) är – förutom en låt – inspelade något senare, i december 1966 och februari 1967.

En bit in i skivan blir jag tårögd. Det händer flera gånger. Häftigt. Att musiken kan drabba så starkt. Det har hänt förut, med Aylerskivor på stereon, och jag har svårt att komma på musik som har samma passion, frustration, ja, vad du vill; han hittade någonting ingen annan har lyft fram på samma sätt. Enkla melodier som tycks vara hämtade från jazzens barndom vänds in och ut, melodifragment som exploderar, språngande soloutflykter och kollektiva vågrörelser som rycker och sliter och når långt, långt in i ett nuflöde som 45 år senare aktualiseras på nytt, via detta superba dokument.

Och kvintetten här var något extra. Jag lyssnar noga på Donald Ayler, vars trumpetspel var fantastiskt, dels att höra honom följa den äldre broderns saxofontoner, men hur han finner en egen röst i supersnabba, svindlande solon. Och så Samsons fiol, en skolad musiker som förutom perioden i Aylers band endast har ägnat sig åt klassisk musik. Han tillför ett element, ännu mer avantgarde kanske man kan säga, jag njuter av hur fiolen infogas i den fria spirituella musiken, totalt sugs in i den. Harris och Folwell är viktiga kuggar och Albert Ayler själv var i toppform.

Äsch, idiotiskt uttryck, det är ingen sport, utan musik; men det var som han under hösten/vintern 1966/1967 tryckte ut det mesta av sig själv i musiken. Senare försökte han förvirrat orientera sig fram, anpassa sig till tiden, som på de sista skivorna. Men här, hösten 1966, stämmer allting. Många låtar är samma från de två konserterna – "Truth is Marching In", "Omega (is the Alpha"), "Our Prayer", "Bells", "Infinite Spirit", "Japan", "Ghosts" - men de skiljer sig år ganska mycket, i längd, i uttryck, vissa teman/melodier/låtar återkommer i nya skepnader, sätts ihop på andra sätt. Det var en musiker och ett band som experimenterade med sitt material.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry