Alberto Posadas_Liturgia Fractal

Alberto Posadas
Liturgia Fractal
Kairos 0012932KAI

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2010-03-04 16:51

Gottfried Wilhelm von Leibniz, barockens stora filosof, var en av få som hävdade att oordning, kaos, inte existerar. Det är bara våra intryck som är förvirrade, tittar man närmare skall man se att i all oordning bor en ordning. Förnuftet strukturerar, skapar teorier och matematiska verktyg. Fiat lux! Idag är det nog svårt att vara lika kategorisk som peruken Leibniz, men åtminstone på en punkt har han förutsett den moderna naturvetenskapens allmänna riktning: det är det enkla som är det komplexa. Vad är en såpbubbla?

I samband med nittonhundratalets kvantfysikaliska genombrott har den moderna konstmusiken vunnit en ansenlig mängd metaforer som allt oftare används för att såväl beskriva som inspirera det musikaliska skapandet. Förhållandet mellan naturens skapande och människans musikaliska verk har naturligtvis sedan länge varit ett estetiskt objekt i sin egen rätt. Men nu finns en möjlighet att träda ned på en nivå med mer komplexa liknelser än det gamla goda ”organiska sammanhanget” eller användandet av fibonacciserier – bordet står dukat med spegelsymmetrier, bifurkationer, självsimulerade system, dynamiska system, fraktaler, attraktorer, irreversibilitet, cirkadisk rytm, dissipativa strukturer, gränscyklar, morfogenes, interferensmönster… Visst är det rena poesin, det är inte svårt att föreställa sig hur begrepp blir nycklar för kompositörer som tröttnat på Thomas Mann. Men frågan är vad som egentligen förblir metaforer (till exempel uppenbart absurda saker som ”nanoljud”) och vad som är analogier (läs Xenakis). Det senare är det som är verkligen intressant.

Den unge spanske IRCAM-kompositören Alberto Posadas (f. 1967) har i Liturgia Fractal, en cykel om fem stråkkvartetter, försökt att få musikens och naturens komplexitet att möta varandra från det inre. Benoit Mandelbrots utveckling av fraktalteorin och geometrin ligger till grund för de komplexa mönster och vågfunktioner som i en rasande hastighet sprids till höger och vänster av den respektingivande stråkensemblen Quator Diotima. De fem kvartetterna bildar en helhet, men de kan också spelas i vilken ordning som helst förutsatt att den första, ”Ondulado tiempolo sonoro”, inleder.

Det första stycket fungerar som ett slags ”frö” till de efterföljande, eftersom det innehåller själva materialet som ligger till grund för de övriga. Kvartett efter kvartett så byggs materialet vidare. Varje stycke blir alltså summan av den föregående samt litet till, det sker även en massa oförutsägbara förskjutningar. En bärande idé för den första kvartetten är en så kallad ”Brownsk rörelse”, en matematisk instabilitetsteori som är framställd för beräkna slumpmässiga rörelser hos små partiklar som agerar enligt oregelbundna kollisioner med omgivande molekyler. För Posadas blir detta en kompositorisk modell där makrostrukturen ständigt justeras genom att instrumenten fungerar som inexakta parametrar, det vill säga för varje minimal förändring så förändras också hela strukturen. Resultatet blir ett slags vågor eller veckformer som oavsett ordning sprider sig horisontellt över verket; ett verk som alltid fungerar på samma sätt men som alltid är nytt – det vill säga precis som naturen självt.

Posadas studerade länge för landsmannen Francisco Guerrero (Marín), en uppenbar mentor i projektet att förena musikalisk kreativitet med Mandelbrots fraktalteori. Guerreros minst sagt intensiva verk Zayin, som beställdes av Ardittikvartetten i början av åttiotalet, bjuder på minst lika mycket av molekylär pulverisering av musikens beståndsdelar. Det är hjärnans musik mer än hjärtats, och så även hos Posadas.

Jag förespråkar sällan enkelhet i musiken och sådana här idéer är en typ av intellektuell motion som nog gör en gott. Man lär sig något nytt om både musikens material och naturvetenskapens farväl till den värld vi dagligen ser men aldrig iakttar. Fast skall bekännelser klämmas fram så har jag samma problem med Posadas och Guerrero som med Xenakis. Visst, det är en ”kylig” musik, men den intellektuella distansen blir liksom en hinna som läggs över hela verkets situation. Nu menar jag för allt i världen inte att man skall kunna ”njuta” av all konst. Men upplevelsen, den där hemliga, osynliga länken mellan mig och verket som varken kompositören eller lyssnaren vet någonting om, den infinner sig inte. En sak vet jag dock bestämt: naturen har aldrig tråkigt.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry