Alessandro Bosetti: Der italienische Manierismus

Alessandro Bosetti
Der italienische Manierismus
Con-V CNVCD 006

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2013-01-21 14:25

Ni kanske minns saxofonisten Alessandro Bosetti från sekelskiftets instrumentförvandlande Berlin-scen? Han var en av rösterna med gnistrande spel. Sedan dess har han gått andra vägar. Inte ett dugg mindre intressanta, men det som vi i brist på annat kan kalla experiment har öppnat scenen för honom. Skivan är som en liten föreställning med musik, teater, poesi. Och inte så litet humor.

Bosettis musik har på ett sätt mjuknat i kanterna. Han har inget emot att lägga in långa partier som påminner om ambient, fjärran, ekande ljudlandskap, eller till och med smida ihop stämmor som den värsta vokalgruppsjazz från 50-talet. Och det löper vackra, böljande melodier, gärna jazzigt synkoperade eller drömskt klinkande genom albumet.

Men han stannar inte vid detta slags skönhet. Tvärtom, varje motljusbild motsvaras av skärande sabotage. Det gnisslar, tar emot, röster ryar. Men huvudbetoningen är på en samlad klang, ett slags ensemble, trots att han själv står för det mesta. Det är ett par personer som lånat ut sina röster, annars är det han själv.

Han gnuggar gärna sönder det drömska, och han använder gärna texter. På många vis är flera av styckena text-ljud-kompositioner. ”Our Positions” är tillägnad den italienske poeten Corrado Costa. En upprepad fras, som går runt, runt, runt och på ett vis beskriver en relation till en person.

Texterna plaskar i ljud, stöter på gupp och ljudliga smågrejer. Det är ständigt fascinerande scener han målar upp.

Varje stycke är en egen komposition, rätt olika. Han har lagt ner mycket jobb på de individuella karaktärer dessa stycken är. Aldrig ensidiga. Där finns alltid en rörelse, som ibland kan kalla fram ljudgrupper som stiger likt en flodvåg, så att olika stämmor obönhörligt byter position med varandra.

Ibland framkallar det en katastrofkänsla. För Bosetti gestaltar ett slags pessimism, syns det mig. Det är ingen feel-good musik, snarare musikaliska scener som obönhörligt lockar in oss och där håller oss fast i ett slags uppgivenhet.

Upprepningens uppgivenhet, utan att musiken upprepar sig.
Med albumtiteln har han satt en rubrik över musiken. Den italienska manierismen vred ju renässansens rum till det absurda för att sedan övergå i barockens komplicerade byggen. På något vis är det precis vad Bosetti gör med dagens experimentella musik, och där inkluderar jag diverse lågdynamiska känsligheter tillsammans med Berlin-scenens främmandegjorda instrument och somlig stämningsskapande elektronika.

Bosetti vrider detta ett extra varv och lägger till reminiscenser från italiensk kultur och jazz. Inte behöver jag förstå alla italienska referenser, även om han förklarar dem på etikettens hemsida. Det hörs bra ändå, vad han är ute efter.
Det är en fascinerande kryssklippning mellan olika uttryck.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry