Alexander Rishaug

Alexander Rishaug
Shadow of Events
Dekorder 053

Av: Sven Rånlund

Publicerad: fre, 2011-04-29 08:25

Det är symptomatiskt att norrmannen Alexander Rishaug tar några år på sig mellan skivorna. Hans elektroniska musik är innerligt raffinerad och känner ingen brådska, den har inget larmande budskap att förmedla, inga tekniska fynd att visa upp. 2001 kom debuten Panorama på skivbolaget Smalltown Supersound, 2004 gavs Possible Landscape ut på Asphodel. Med Shadow of Events, som spelats in över en femårsperiod, har han återigen bytt bolag, nu har han landat på tyska Dekorder där han är i besläktat sällskap av musiker som Machinefabriek, Xela och Giuseppe Ielasi.

Att det egentligen är fullbokat i kupén för artister som sysslar varm, abstrakt electronica med touch av fältinspelningar hindrar inte det får plats ytterligare en. Rishaugs tillvägagångssätt är inte mindre unikt än andras: låtarna har vuxit fram ur fältinspelningar, livesamplingar, improvisationer på instrument. En kvalitetscocktail utan beats som ingående skakatsi datorn och serverats i sex tempererade delar, mästerligt mastrad av Audun Strype.

De subtila ljudkvaliteterna är vad som bär Shadow of Events. Musiken är fin som dagg en sommarmorgon, lufthinnor sträcks ut och spelas fram i långa passager genom fyiska vågrörelser och elektroniska pulser. Det finns ofta ett varmt, aningen sött drag i Rishaugs musik, men det vore slarvigt att avspisa det som ihopvispat fluff. Rörelserna – ibland burna av melodier, ibland utan – är intressant i hela ljudregistret, från basfrekvenserna genom mellanregister till toppig diskant av tunt brus och skir nerv.

Låten ”Garder Memories”, till exempel, har en böljande klockspelsmelodi i centrum, men vad som tränger på är det konstant och lite enerverande pålagda vita bruset, som en sval vind som bäddar in en kulen skogspromenad. Rishaug är en bra guide i skymning och gryning när verkligheten blir lite suddig i konturerna. ”Drawing A Day” och ”Things That Dissappear” är inte bara titlar som liknar suddiga programförklaringar, där finns det här förebådande draget som jag alltid fascinerats av hos Alexander Rishaug, något personligt, sanslöst formsäkert, samtidigt aningen obekvämt.

När man lämnas med avslutande ”Magic Fingers”, baserad på i stort sett en enda ton som dragits ut i åtta minuter och laddats med ogripbara fältinspelningar, kanske händer som rör sig, kanske väggar som talar, är mitt finger redan innan låten tonat ut på väg mot play-knappen. Definitivt en skiva att låta sig fördjupas av.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry