Alexander Schlippenbach Friulian Sketches

Alexander von Schlippenbach
Friulian Sketches
Psi 08.07
(frijazz)

Av: Magnus Nygren

Publicerad: ons, 2009-09-30 00:24

Tre drivna improvisatörer tar sig an kammarmusikens formspråk. Piano, klarinett och cello i 20 korta varierade stycken. Djup melankoli, forcerade samtal, gemensamma funderingar – tempon skiftar, likaså densiteter. Fjäderlätta stunder lämnar över till tunga intrikata mönster. Genomskinligheten förtätas till massiva tonvandringar. Snabba parader stannar upp, suger in stämningar och går vidare. Det är fantastiskt välspelat. Alexander von Schlippenbach, piano, Daniel D’Agaro, klarinett, och Tristan Honsinger, cello, är experter på sina instrument.

Schlippenbach är naturligtvis mest känd som frijazzmusiker och improvisatör. I början/mitten av 60-talet spelade han med Gunter Hampel och Manfred Schoof i Tyskland och bildade i slutet av decenniet den legendariska gruppen Globe Unity. På den europeiska improvisationsscenen var han länge den ledande pianisten. Med åren har han också visat sig vara en ypperlig Monktolkare och kopplingarna till den noterade nutida musiken har varit naturliga allt sedan han studerade för Bernd Alois Zimmerman i Köln på tidigt 60-tal.

Det är lätt att förledas tro att musiken på ”Friulian sketches” är noterad. Trion hittar varandra som om de blickade i samma nothäfte. Uttrycket stavas tillsammans; och det är balanserat, väl avvägt och gemensamt. Att det uteslutande handlar om improvisation är fascinerande och imponerande.

Frodigheten hos Schlippenbach tar sig andra vägar än de vanliga. Även om tonerna ibland spelas i högt tempo är det mer distinkt framfört och faktiskt en aning stramare. Rytmiken och känslan för att placera tonerna är enorm. På samma gång lyckas han att förnya och förädla sitt spel. Att han efter så många år fortfarande utvecklas är fantastiskt.

I trion är han medspelarnas jämlike, kanske är det italienaren D’Agaro som har den ledande rollen med sin klarinett. Tonen är ren och klar och mer formaliserad i sin direkthet än Honsingers cello. Av de tre är Honsinger den som är mest skev i sitt spel, han far ut på en del egna äventyr och bryter formaliseringen. Men aldrig så mycket att det helt frångår kammarmusikens språk.

Trion kallar musiken för ”spontaneous chamber music” och är en del i utvecklingen av improvisationen som en metod för att komponera. Och självklart är det ett inlägg i den evigt pågående debatten mellan improvisation och på förhand skriven musik. Vilken sida Schlippenbach står på är uppenbart.

Vad det exakt är i dessa skisser (”sketches”) som gör att det låter som kammarmusik kan jag inte riktigt säga. Visst har det med instrumenteringen att göra och dessutom känns uttrycket mer formaliserat än vid ”vanlig” improvisation eller frijazz. Det finns säkerligen teoretiska modeller man kan använda. Jag är en novis på området och kan inte dessa, för mig räcker det med soundet.

Skivan är inspelad i april 2008 i Arte Suono Studios i italienska Udine.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry