Alfredo Costa Monteiro, Jonas Kocher, Luca Venitucci: 300 Basses

Alfredo Costa Monteiro / Jonas Kocher / Luca Venitucci
300 Basses - Sei Ritornelli
Potlatch P 212

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2012-08-27 14:18

Ingen kan glömma dragspelaren Alfredo Costa Monteiro efter att ha hört honom tillsammans med trumpetaren Ruth Barberan. Apropå deras album på flexion records (flex 2) noterade jag: ”Då jag lyssnar på musikens varma böljande ström slår det mig att dragspelaren Alfredo Costa Monteiro annars mer sysslar med olika ljud från skivspelare och elektronik, men framför allt att han är utbildad skulptör. Hans spel växlar mellan utdragen och böljande bälg och små ljud, där varje pling och plong liksom lägger något till en helhet.”

Vad! Har ni inte hört den? Då har ni ett äventyr till framför er. Men nog måtte ni ha lyssnat till Costa Monteiros soloalbum på Étudercords? Inte det heller?

Då har ni i alla fall hört Jonas Kocher tillsammans med Michel Doneda? Deras duoskiva på flexionrecords gjorde mig entusiastisk: ”Ljud, ljud, ljud. Övertoner. Allt komprimerat, trångt om luftrummet och nerpressat till maximum. Genren känns igen. Men duon lägger ändå till en hel del nytt. Alla de små ljuden, de våta tonerna, munkontakten, skrapandet, de uthållna tonerna, de skärande övertonerna. De är som de brukar. Kocher visar sig vara en hängiven ljudfångare. Han svirrar med små föremål, pumpar ibland på dragspelet.”

Nämen! Inte den heller!?

Då lovar jag att ni har mycket härligt framför er. Skriv då till denna trioplatta på inköpslistan och ni har en alldeles egen avdelning inom den lågmälda skavande samtida improvisationsmusiken.Alfredo Costa Monteiro, Jonas Kocher och Luca Venitucci har skapat en alldeles egensinnig trio med sex små stycken. Ibland är klangen som en låg störning, irriterande, pipande, visslande. Liknar elektronika och lekar med olika förstärkta objekt.

Men på ett par viktiga punkter skiljer sig detta album. Det ena är hur tillfälliga ljud tillåts dyka upp. En mobiltelefon hörs plötsligt. Jag rusade iväg för att svara i min egen. Det var naturligtvis på grammofonen, borde ha begripit det. Det blir liksom om rummet de befinner sig i spelar med. Spratt och klang. Helt i Cages efterföljd, förstås. Men bättre än de flesta eklektiker förmår. Det andra är att själva instrumenten, bälgarna, knapparna, luften som pressas, för ner elektronikaexcesserna på marken igen.

Lyssnaren får inte sitta där och nöja sig med sina nördiga kunskaper om samtida elektronika och jämföra. Plötsligt rycks stolen undan: tänk dragspel! Så låter det som ett bomblarm eller som en hälsning till den store pionjären på dragspelsscenen, improns okrönte kung av Bälgen, Sven-Åke Johansson.

Albumets sista stycke är en irriterande underbar lång bordunton, där de små knapptrycken viskar och smeker öronen med sina dissonanser. Och dragspelsmusiken skorrar och skär, förtjuser och förför precis som den ska. Fast ibland leker de kurragömma med oss och låtsas att instrumenten är något annat än vi tror oss veta.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry