Altar of Flies & Mirrors are Black

Altar of Flies & Mirrors are Black
Split
Tamed TMD004

Av: Jens Holmberg

Publicerad: ons, 2012-09-12 20:46

Att lyssna på noise är en intensiv syssla. Det är som att sätta en kontaktmikrofon under huden – du hör ljud, fragment och rörelser men vet inte alltid riktigt var det kommer ifrån. När klassiska låtstrukturer saknas blir det svårare att haka upp känslor, minnen, samtidigt som fokus istället flyttas mot den omedelbara känslan. Mattias Gustafsson (Altar of Flies) och Peter Henning (Mirrors are Black) är två hårt arbetande noisemusiker från landets södra delar. Det bubblar på den svenska noisescenen och Gustafsson och Henning är på den scenen röster som är duktiga på att framkalla känslor med sin musik.

På denna splitskiva fyller de varsin sida med sprakande noise. Altar of Flies bidrag börjar beskedligt. Rör skrapas mot varandra och elektronik pumpar lågfrekvent , ljudskapelserna sjuder i en kittel av svart järn. Fältinspelningar skjuts in, och rasslande ljud river ned skiljeväggen mot naturen. I ljudskisserna hör jag plötsligt syrsor, undulater, ormar. Här flimrar också en och annan mänsklig gestalt förbi. En plötslig röst. Ljud manipuleras, en helikopter dånar och elektronik brinner genom min hjärna. Mellan de organiska skeendena finns också industriella klanger, där monstruösa och trasiga landskap hamras fram, tills söndertrasade röster och ljudfragment slutligen kollapsar i en härdsmälta utan dess like. Ur det intensiva mullret blottas Mattias Gustafssons skickliga och konkreta ljudskulpterande som för tankarna till INA-GRM-skolan.

Det blir än mörkare när jag vänder sida och hör Mirrors are Blacks bidrag. Här hörs inga undulater. Naturen har krupit tillbaks under sin sten. Industrikänslan är omedelbar och Tesco Days kliniska maskineri viner och frustar, det smäller likt åskviggar och tjuter frenetiskt. Det är påträngande skisser som för tankarna till Throbbing Gristle och SPK. Det skaver, samtidigt som stämningen är absorberande. På At Betina befinner jag mig plötsligt inuti en stor turbin. De dronande tonerna slukar mig hel och jag rullat ut, manglad, vingbruten och nedsvärtad.

Det är fascinerande musik, bitvis svårtillgänglig och vass. Gustafsson och Henning arbetar med musikaliska former som lodar från ett svart djup. När jag stirrar ned i den bottenlösa virvel som musiken genererar är det som att stirra djup in i mig själv. Spegeln är inte längre svart. Jag är inuti den. Från insidan ser jag naturen skifta framför mina ögon. Här inifrån hör jag ljudet av förändring. Det är musikaliska utflykter i oljud som sätter känslor i brand. Det är noise som får marken under fötterna att gunga.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry