Alva Noto Transserien

Alva Noto
Transrapid
Raster Noton 061
Alva Noto
Transvision
Raster Noton 062
Alva Noto
Transspray
Raster Noton 063

Av: Fredrik Nyberg och Lotta Magnusson-Nyberg

Publicerad: ons, 2009-10-28 15:08

"Trans – förled med betydelsen på andra sidan av, till andra sidan, över, genom”.

Rörelsen, hastigheten, förflyttningen och förändringen är avgörande teman i Alva Notos (aka Carsten Nicolai) mycket ambitiösa cd-triptyk "Transall Cycle". Alva Noto sysslar med musikalisk finkirurgi. Hans spelning på Idealfestivalen i Göteborg i vintras var fantastisk. Det var en osedvanligt precis uppvisning i just precision. Han verkade ha tagit Keith Rowes ord (då rörande improvisation) på högsta allvar: ”Det gäller att aldrig någonsin göra fel.” Nicolai täckte på ett mycket effektivt vis över stora delar av sitt eget uttryck, bara de allra nödvändigaste tonerna, de allra nödvändigaste ljuden tog sig igenom apparaternas alla filter. Undertrycket blev (naturligtvis) efterhand enormt och när han under konsertens sista 30–40 sekunder skippade kontrollen, skippade musikens överjag, och släppte ut spökena i full frihet blev effekten väldig. Jag minns att jag kippade efter andan. Nicolai genomgick under denna konsert (mitt framför mina ögon) en radikal metamorfos. Han förvandlades till en hjort, till en hare, till en räv. Han förvandlades till en expressionist. Men då en expressionist som sätter just det expressiva under tryck. Man skulle kunna tala om ”en ny expressivitet, en ny kreativitet, en ny flexibilitet, en ny intensitet”.

När jag lyssnar på "Transall Cycle" dyker det hela tiden upp remiscenser som har med Idealspelningen att göra. Carsten Nicolai producerar på "Transall Cycle" en musik som är svår att kommentera. Låtarna är självklara, uppfodrande men samtidigt undflyende, lite hala. Nicolai arbetar här med att ”översätta”, att transformera, olika typer av digital information – det kan röra sig om texter, om bilder – till ljud, som sedan på olika vis bearbetats, rytmiserats och processats. Resultatet blir ofta överraskande svängigt, en slags vit, mikroskopisk funk.

"Transall Cycle" består av tre drygt 20 minuter långa cd-skivor, vars vackert elaborerade förpackningar utgör en viktig del av verket. Kan du beskriva dem? Jag skall försöka att beskriva dem: De mjuka återförslutbara plastfodralen mäter vardera 19x13,7 cm. Ett 2,5x2,5 cm stort silverfärgat klistermärke med de viktigaste faktauppgifterna sitter i det övre högra hörnet. Inuti den transparenta plastfickan finner man ett kartongomslag som fullt utvikt mäter 19x47,6 cm. Man öppnar och viker upp högersidan två gånger för att ta ut skivan, som sitter fast med hjälp av ett i kartongen utskuret snitt och en responderande flik. De tre fodralens framsidor täcks av ett enkelt grafiskt mönster som repeteras över hela ytan. Det tillsynes autonoma mönstret störs av avgörande svarta plumpar (en plump på den första skivan, två på den andra och tre på den tredje). På avstånd kan det se ut som om de slumpvis stänkts dit, men de är (visar det sig) strikt intvingade i mönstret. Formen utgörs av linjer som fyllts. Men detta, vektorgrafikens signum (autonomi och självupprepning), störs när man tittar på skivkonvolutens insida. Där finns små teckningar – två olika flyplan och en vinklad rektangel – som, menar jag, i sammanhanget blir något kuriösa, men får i sin förlängning möjligen ett förklarande syfte, som illustrationer till de teoretiska texter som är tryckta på konvolutens insida.

Temat för triptyken (och för de bifogade texterna) är banor, övergångar och (för)flyttningar. Är flyplansbilderna motiverade av de återkommande referenser till flyplan som finns i Ulf Poschardts respektive Marco Peljhan texter? Jag tittar på, och genom/bortom, den vinklade rektangeln.

"Transrapid" – den första skivan i triptyken – inleds med en lågfrekvent, testtonsliknade, ton som ligger kvar i några sekunder innan en långsam, knappt ihophängande puls etableras. Det är oerhört elektriskt. Ljudbilden är gles, men då gles på ett mycket intensivt vis. Det är techno som bara behållit sina allra nödvändigaste komponenter. Eller bättre (kanske inte sannare, men definitivt bättre); det är techno som nästan genomgående bara visar fram det allra mest nödvändiga. Nicolai täcker över. I en text, som står att läsa på skivbolaget Raster-Notons hemsida, talas det, rörande "Transall Cycle", om att arbetet styrts av olika transparenta mekanismer, men (menar jag) det musikaliska uttrycket – det faktiska resultatet av dessa mekaniska iscensättningar – bestäms i huvudsak av ett opakt tillvägagångssätt, av alla de ljud som inte hörs men som ändå måste finnas. På första skivans tredje spår – den magnifika ”future” – lättar plötsligt Nicolai på förlåten och musiken väller med våldsam kraft fram och ut. Och vidare.

Transcendensen blir (precis som den blev under Idealspelningens sista sekunder) väldigt stark. Sedan klipps plötsligt kompositionen. Punkt. Jag kommer under lyssnandet gång på gång att tänka på Jörgen Gassilewskis diktsamling "Rekviem" från 1996. En bok som i hög grad bestäms av strykningen. En stor textmassa har genom ett radikalt grepp reducerats kraftigt. Det enskilda ordet träder på satsens eller meningens bekostnad fram. Men – och det här är viktigt – på ett par ställen har författaren valt att lämna texten helt obearbetad. Prosaktiga, mer expansiva, dagboksliknande, textpassager dyker plötsligt upp. ”Första dagen hemsk Vad hände i Athen? Jag inbillar mig att jag har ändtarms- eller tjocktarmscancer”. Mycket av musiken på Transall Cycle fungerar på ett liknande, opakt vis. Och det är ett grepp som inte går att simulera.

Att framsidan också kräver en baksida vet både Gassilewski och Carsten Nicolai. Själva cd-skivorna är i den ovanliga tretums storleken, som sedan kapslats in i en rund transparent plastram. Svarta streck, som mot mitten av skivan går ihop, löper horisontellt över cirkelns diameter. Även denna grafiska figur uppvisar små, men avgörande variationer, sinsemellan. Kodwo Eschun ger i sin Gordon Matta Clark-impregnerade text ”project for a nonument” viktiga teoretiska och terminologiska ingångar till "Transall Cycle". Nicolai bygger med hjälp av ”klicks”, ”tics” och synkoper ett ”nonument”, ett icke monument, som (naturligtvis) laddas med politiska, icke hieratiska konotationer.

Texten står att läsa i "Transvision", som utgör triptykens mittsektor, och som sådan är den också den mest homogena av de tre skivorna. Här är ljudbilden etablerad. Och man upplever inte Nicolais tillvägagångssätt som lika dramatiskt. Det är nog fel – även om det ibland känns lockande – att försöka avkoda, eller framlocka olika specifika betydelser i Carsten Nicolais musik. "Transvision" kan vara svår att komma ihåg, och så måste det nog få vara. Den saknar hjälpande, pedagogiska handtag. Man måste helt enkelt lyssna på den.
Hela cykeln tycks gå mot ett allt mer tillåtande tilltal.

Den tredje skivan – "Transspray" – är den nervösaste, den i triptyken klart ostyrigaste. Låtarna blir kortare och hetsigare. Skivan måste beskrivas som fragmentarisk. Variationerna – både gällande formella som faktiska omständigheter – är här större. Den rör sig från korta intensiva noise-sekvenser mot ett mer harmoniserat register, och sedan tillbaka igen. På skivans långa tredje stycke, som heter ”bit”, tycks ett vokalt spår på ett konsekvent vis ha klippts sönder och endast korta röstfragment visas på ett mycket rytmiskt vis fram. Och snitten sitter hela tiden exakt. Under skivans och hela triptykens absoluta avslutning – som består av låtarna ”autoshape” och ”spray” – närmar sig Nicolai det extatiska. Temperaturen stiger markant. ”Spray” är en utandning. Stycket består av ett susande, brusande ljud som hela tiden tilltar, som blir starkare och starkare ända tills det plötsligt klipps. Hela cykelns sista 20 sekunder är nästan helt tysta. ”Rörelse, allt annat är outhärdligt”, skriver Johan Jönson i boken Monomtrl. Carsten Nicolai är en tysk perfektionist – men det gör inget, tänker jag.

(Publicerad 2005)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry