Alva Noto: Xerrox Vol.3

Alva Noto
Xerrox Vol.3
raster-noton: R-N 159

Av: Joakim Sandström

Publicerad: tis, 2015-06-09 20:47

Det är väl ganska ofta vi går på konsert för att få det förväntade. Just därför minns vi ofta de där fåtaliga tillfällena när vi blir totalt överkörda lite extra. Det senare hände när Alva Noto besökte Södra Teatern för några år sedan för att prata om sina favoritskivor under arrangemanget Plattenspieler. Efter ett lågmält, högintressant samtal om uppväxten i Östtyskland och musik från exempelvis livebootlegs med Nico, Eno/Byrnes My Life In The Bush Of Ghosts, William Basinskis Shortwavemusic och en tidig Depeche Mode-LP gick vi in i lokalen för en timmes konsert. Där möttes vi av en digital chockvåg, omstörtande i sin omedelbara kraft, närmast hypnotisk i sitt driv, skoningslös i sitt monotona sväng. Och jag som hade förväntat mig en timme med välgjord och tekniskt briljant, men aningen skinntorr kretskortstechno. Det var snarare en av de livligaste och mest upplivande spelningar jag någonsin sett. Samtidigt insåg jag att min bild av Alva Noto på sin höjd var tvådimensionell: jag är mycket förtjust i skivorna han gjorde med Ryuichi Sakamoto, och jag har stor respekt för det han har gjort på raster-noton.

Ändå sitter jag här och är återigen överraskad och faktiskt en smula knäckt, för Xerrox Vol.3 är hans bästa album någonsin. Undertiteln är ”Towards Space”, och det är dit han siktar. Vi tänker oss nog gärna att rymden är en kall, tom plats med Noto som ledsagare, men det är långt ifrån hela sanningen. Det börjar med en tyst, försiktig explosion, en Big Bang inuti en laptop kanske. Redan i spår två, ”Helm Transphaser”, hör vi en Alva Noto som drar åt det romantiska, personligt känslomässiga. Det är en oerhört klädsam utveckling. Rent intuitivt tänker jag ”vilken fenomenal filmmusik”, och inspirationen har tydligen hämtats från barndomsminnen av filmer som Tarkovskijs Solaris. Det är perfekt logik och en strålande utgångspunkt! Xerrox Vol.3 lyckas med konststycket att sammanföra den tematiska intentionen med djupt personliga, närmast hjärtskärande ljudlandskap, ibland med återkommande melodifigurer. Vi har nog aldrig hört en mer intim Noto än i spår sex, ”Isola”. Med dova rymdekon, organiskt datorknaster och rullande, hymnlika ljudmattor gör han där årets vackraste utflykt i evigheten. Den förmodade motsättningen teknikern-romantikern existerar inte. Båda firar här stora triumfer. Rent tekniskt är det ett fulländat album som pulserar av liv, vag melankoli, återhållen sorg och abstrakta förhoppningar.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry