Alvin Lucier, (Amsterdam) Memory Space

Alvin Lucier
(Amsterdam) Memory Space
Unsounds 37U

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: ons, 2013-07-10 18:09

Alvin Lucier (f. 1931) är utan tvekan en av de främsta och mest inflytelserika bland nu levande tonsättare. Han besitter den sällsynta förmågan att bryta ner idéer till deras fundament och låta denna koncentrerade lilla enhet växa till en märkvärdigt klingande musik, där idé och klangbild är likvärdigt fantastiska. Genom detta tillvägagångssätt har han lämnat efter sig en lång rad stycken som verkligen kan gå under epitetet mästerverk.

"(Amsterdam) Memory Space" komponerades 1970 under titeln "(Hartford) Memory Space", där parentesen rymmer namnet på platsen för tolkningen. Verket tillhör kanske inte huvudfåran i Luciers verkkatalog, men är onekligen ett intressant stycke som förtjänar uppmärksamhet. Verket har rest sig ur det stora öppnandet av ljuden omkring oss och presenterar en situation som kan relateras till flera andra kompositörers övningar i ljud – däribland finns vissa likheter med Pauline Oliveros "Sonic meditations" (1974), Christian Wolffs "Prose Collection" (1969) och Karlheinz Stockhausens intutiva musik i "Aus den Sieben Tagen" (1968). Till skillnad från Lucier, tillåter dessa tre komponister improvisation, även om Stockhausens intuitiva musik kanske inte skall uttryckas som regelrätt improvisation.

Instruktionen till "Memory Space" uppmanar interpreterna att besöka miljöer utomhus och registrera – efter valfritt önskemål (minne, inspelning, noter) – ljuden i omgivningen. Vidare skall dessa ljudmiljöer återskapas i en konsertsituation enbart med interpreternas röster eller instrument – tillägg, bortfall, improvisation och utvidgad tolkning tillåts inte. Vid ett framförande i en konsertsituation (efter styckets instruktion) får publiken aldrig ta del av de ljudmiljöer som instrumentalisterna tolkar. Därmed existerar alltid en väsentlig skillnad mellan instrumentalisternas och publikens perspektiv, tillika upplevelse. Ensemblen MAZE – Anne la Berge, flöjt och elektronik; Dario Calderone, kontrabas; Gareth Davis, basklarinett; Reinier van Houdt, piano och elektronik; Wiek Hijmans, gitarr; Yannis Kyriakides, dator och elektronik – har uppmärksammat denna aspekt och för att kringgå problematiken återger de fältinspelningar från ljudmiljöerna som de har registrerat. Detta tillvägagångssätt synes inte ligga i linje med partituret, vilket inte heller diskuteras i noterna till skivan. Den 60 minuter långa upptagningen har, enligt min uppfattning, spelats in utan tillägg i efterhand (undantaget obligatorisk masteringprocess förmodas) och förhåller sig korrekt till instruktionerna i övrigt.

Det klingande resultatet är en ljudskulptur som befinner sig i ständig rörelse. Elektroniken uttrycker till merparten monokroma fält, medan de akustiska instrumenten spelas med större variation. Inledningen domineras av en gitarr som spelar spröda figurer på ett sätt som kan relateras till fågelsång eller språkmelodi och både fåglar och röster återfinns på fältinspelningarna. Gitarristen återkommer flera gånger till detta spelsätt, vilket ger en lyckad inramning. Pianot trakteras mestadels inuti på strängarna med händer och objekt, ömsom tycks även e-bow eller tagel nyttjas för att frambringa mäktiga borduntoner. Instrumentvalet av basklarinett, kontrabas och flöjt fungerar mycket väl i sammanhanget och i synnerhet basklarinetten fångar mitt intresse med sin särpräglade och vackra klangfärg. Man kan få intryck av att musikerna improviserar, men närlyssningen avslöjar att det saknas någon märkbar kommunikation. Relationerna som uppstår är endast tillfälligheter och det är i första hand en musik som fokuserar ljuden, samtidigt som just denna version – där instrumentalisternas individuella minnesregister, det vill säga fältinspelningarna – skänker ytterligare en dimension till verket. Man kan samtidigt argumentera för att det blir ett annat verk eller en alternativ tolkning, men med anledning av att en välgenomtänkt motivering ligger till grund och utförandet är mycket fint, finner jag det ganska oproblematiskt. Jag kan vidare informera eventuella klavpuritaner om att det finns en inspelning, titulerad "(Middletown) Memory Space", på skivetiketten New World Records, som inte innehåller några fältupptagningar.

Det synes vara ett ofrånkomligt faktum att Memory Space är ett stycke att spela framför att enbart lyssna på. Samtidigt upplever jag en stor behållning av skivan och återkommer gärna. För en introduktion till Alvin Luciers patafysiska ljudvärld rekommenderar jag skivorna Music on a Long Thin Wire, Crossings – Three Works for Classical Instruments and Oscillators och Still Lives, samtliga utgivna på Lovely Music Ltd., samt den på Cramps Records utgivna Bird and Person Dyning – men om man önskar en mycket fin och utforskande musik generellt fungerar (Amsterdam) Memory Space utmärkt.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry