Ami Yoshida / Toshimaru Nakamura: Soba to Bara

Ami Yoshida / Toshimaru Nakamura
Soba to Bara
Erstwhile Records 056
(improv)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2009-09-29 09:55

Ami Yoshida använder sin röst på ett kvävt, strypt, gnisslande och fullständigt underbart vis. Hon sliter, luften kramas till vassa skärvor, då hon hackar fram sina minsta ljud. Utanför Japan är hon känd som en av dem som förnyat improvisationsmusiken i allmänhet och rösten i synnerhet. Hemmavid är hon lika mycket bekant som författare och kulturjournalist. Precis som Mats Gustafsson underströk vid senaste Nya Perspektiv har förnyelsen av den experimentella musiken haft några av sina viktigaste fästen just i Japan. Toshimaru Nakamura hör till den kretsen. Hans sätt att använda sitt ”no-input mixing board” är som en ettrig störsignal man aldrig riktigt förstår var man har. De små knastren, brusen och alla andra ljud som ”normalt” undviks och sorteras bort bildar flyktiga skyar som far än hit och än dit. Men Nakamura har koll. Han liksom borstar dem åt det håll han vill. Förtätningar bildas. Korta lågfrekventa brumljud mullrar någonstans nere vid tårna.

Yoshida deltar i en rad originella ljudprojekt. Hon har på Erstwhile förut spelat in med Christoph Kurzmann, ”aso”, och hon har ofta jobbat med Otomo Yoshihide. Hennes två arbetande grupper är duos, vars dubbel-CD belönades som årets bästa elektroniska album, då det kom ut 2003. I Astro Twin sjunger hon tillsammans med Utah Kawasakis laptop, och i Cosmos hörs hon med Sachiko M´s sparsamma sinusvågor. Etiketten på detta varmt rekommenderade album är förresten japanska FMN Sound Factory.

På ”Sobo to Bara” är det faktiskt första gången som Nakamura och Yoshida är duo, trots att de spelat i samma grupper och rört sig i gemensamma kretsar i åratal. Som en förberedelse för första livekonserten ihop i fjor spelade var och en av dem in ett långt solospår. Meningen var att de skulle lyssna på dem, mixa och pröva sig fram för att planera konsertframträdandet. Men när de två solospåren spelades upp, lades parallellt, och började mixas blev båda så förtjusta över resultatet, att de bestämde sig för att det var det som skulle ut på skiva istället för liveframträdandet. Naturligtvis har inte inspelningarna bara lagts intill varandra. Det hörs att de justerats efteråt, men nog känns det daggfriskt ändå. Och jag misstänker att det är i subtila detaljer förskjutningar och sammanjämkningar skett. Grunden är det lågmälda och skärviga vis båda två använder sina instrument.

Rösten raspas till spånor. Sitt framförande formar Ami Yoshida som med en magnet. Kluster bildas, ljud söker sig mot centrum för att tystna. Däremellan väntar hon, lyssnar in efterklangen, söker ny start, en oväntad attack, spänner musklerna kring stämbanden till det yttersta. I de luftklumpar som löses upp smattrande spända pyser ljudprojektiler ut genom munnen, ekar i näshålan. Men pausen placerar om hennes startpunkt och hon kan dyka ner i mörk alt-röst. Det finns förbindelser mellan varje ljudruska ungefär på samma vis som vinden förbinder trädkronorna. Och det är också det däremellan som släpper fram musiken. Det är mycket pauser, hon liksom hukar i musikens efterdyningar. Och allt gäller det oväntade. Hennes vokala stil är självlärd i relation till den japanska improns uttryck. Långt från sångskolor och röstpedagogers råd. Hon arbetar med det som annars undviks.

Så gör ju också Nakamura, som fokuserar alla störmoment, överslag och inneboende irritationsmoment i mixerpulten. Dem lyssnar han på och liksom Yoshida spanar han ut mellan ljuden innan nästa släpps fram.

Så har de alltså båda lagt klang till klang i långa lugna svep. Tomrummen passar ihop, lätta knaster ornamenterar häftiga sinnliga inandningar. Ett lätt smackande, och jag undrar om det var mixerbordet eller läpparna som hördes. Långa skärande ljud ristar raka linjer i röstens klangvärld. De har antagligen förlitat sig mycket på slumpen vid parallelliseringen av solospåren. Lågmäldheten gör att de gärna vill vara tillsammans. Där finns en magnetism, som kommer sig av deras gemensamma bekantskap. Då de skapat solospåren har de i minnet ändå kunnat föreställa sig den andres uttryck. Så klart. Därför fungerar det. Var och en hade en dröm om det efterlängtade samarbetet och den utspelades antagligen då de separata inspelningarna gjordes. Bägge spåren är resultatet av drömska tillstånd. Och det visade sig att de drömde om varandra! Därför blir detta giftermål mellan skärande, halvstrypta vokala ljud och ett mixerbords stora utbud av störningsmoment en av de mest underbara improvisationsskivor jag hört på mycket länge.

Erstwhiles Jon Abbey har också förpackat albumet smakfullt. Formen är gjord av Yasuo Totsuka. Men Abbey kan inte låta bli att retas med sina hängivna västerländska vänner. Det oerhört vackra vikta häftet är enbart på japanska. Inte ens på hemsidan finns en översättning. Men jag går utan vidare med på det. Sällan var musik så uttrycksfullt stum och talande på samma gång.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry