AMM John Butcher Trinity

AMM with John Butcher
Trinity
Matchless MRCD71
(improv)

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2009-09-29 22:38

Likt en trio tystnadens apostlar uppenbarar sig slagverkaren Eddie Prévost, pianisten John Tilbury och saxofonisten John Butcher på Trinity College of Music i Greenwich, England, en januaridag i fjol. Det känns som – och är – lång tid sedan AMM stod på maximalisternas barrikader på skivor som ”The Crypt” från 1968. Då red den musikaliska kraften fram på volymens och oväsendets ryggar, nu tar den hjälp av tystnaden som omsluter koncentrerade kraftfält lika intensiva som någonsin tidigare.

Fyra stycken som klockar in på mellan 13 och 19 minuter. Vissa olikheter till trots är det ändå variation av ett tema det handlar om. Det är så uttrycksfullt att man nästan tappar andan. Koncentrationen är oerhört påtaglig, det går nästan att ta på den. Och märkligt är hur denna trots allt sparsamma musik kan vara så intensiv, så påträngande, och så vacker. John Tilbury har en sådan enastående förmåga att lägga det fåtal toner han spelar på så rätt ställen. Samtidigt är han den ende som ibland kan vara lite abrupt och spänna upp oregelbundna och korthuggna mönster. Såväl Prévost som Butcher är likt den musikaliska helheten mer horisontella och utdragna. Butcher ljuder både som saxofon (tenor och sopran) och annat men ofta med dronande verkan, Prévost är en förebild för hur man kan använda trummor och cymbaler utan att närma sig krasch-, bom- och thumpljud. De är uthålliga och närmar sig – men är fortfarande akustiska – det elektroniskt klingande.

Det är en utdragen musik de gemensamt framför. På ett plan är det som att musiken likt en bälg sträcks ut över tid, utan att koncentrationen för den skull går förlorad och utan att detaljerna blir diffusa. Allt är istället oerhört närvarande och tydligt, saxofonens toner och lågmälda skär, pianots klanger och slagverkens ringande toner. Tonala mönster bryts men den horisontala linjen hålls an.

Det finns naturligtvis ett motstånd i denna musik. Den är i sig inte svår, men den kräver hela din närvaro. Begreppet ”tiden upphör” fungerar inte här, snarare slukar musiken tiden med hull och hår. Att den inledande låten heter ”Meantime” kan tolkas som en ironi, eftersom ”under tiden” inte existerar, det finns inget vid sidan av. Ser man det från andra hållet får det en delvis annan innebörd; vid sidan av all annan skit pågår viktiga saker.

Det är intressant att jämföra denna trioplatta med den duoskiva – ”Interworks” (Matchless) – Eddie Prévost och John Butcher släppte 2005. På ”Interworks” saknas Tilburys markerade spel. Ljudbilden blir än mer uthållig och elektronisk, men också metallisk när Prévost sakta drar saker på tam-tam och cymbaler. Även om Butcher aldrig blir enahanda på ”Trinity” är han mer varierad på ”Interworks”, mer av vågrörelser än av vibrationer och än fler utsvävningar i höga mikrotonala register. Var duon befinner sig idag kan man höra på Freefest-festivalen i Göteborg den 19-20 februari på Nefertiti. Åk dit om du har chansen!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry