AMM: Two London Concerts

AMM
Two London Concerts
Matchless MRCD 85

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-11-08 22:34

AMM har ju en lång historia, är uppe i mogen medelålder vid det här laget; det är långt från de tidiga brännande spåren, då de var en aktiv faktor i formandet av den brittiska impron. Kvar under den gåtfulla bokstavskombinationen är inte ens alla de tidiga medlemmarna. Gitarristen Keith Rowe har ju format en egen kompromisslös linje.

Pianisten John Tilbury och slagverksspelaren Eddie Prévost rör sig långsamt sökande in mot en hård kärna i musiken. Trogna AMMs ursprungliga envetenhet. Här är två konserter i London utgivna med duon. Den ena inspelad i The Purcell Room sent 2011, den andra ett halvt år tidigare på The Rag Factory.
Direkt ska sägas, att detta är två mäktiga upplevelser av dröjsmål. Styckena är en halvtimme respektive tre kvart långa.

Musiken är på alla sätt motsatsen till låtar, här finns inget jäkt, inte något som helst glanspapper. Inga tillsatta smakämnen. Det är rakt av akustisk musik.

Tilbury spelar piano med små rörelser och långa efterklanger. Rent, vackert, väntande. Varje ton, varje anslag, kräver en egen lyssning, som sedan löses upp i svävande ljudmoln. Under tiden söker Prévost efter gnisslande, rumlande, materialegna ljud. Hela tiden med osvikligt utmanande obalans mot Tilbury. Om pianot lämnar ett moln av svävande ljud så skär Prévost sönder det.

De två arbetar i spänning, men bara, tror jag, för att finna ett slags skönhet, där de tilltror sparsamt utsökta musikaliska insatser samma uttryck som diverse ljud från omgivningen. För här är gott om tomrum.

Efter den första halva timmens framträdande sitter jag som förhäxad. Förundrad att ha dröjt kvar utan att egentliga rörelser lockat mig. Så följer nästa långa stycke. En långsamhetens oändliga lov.

Närmare sekulär religiositet uttryckt i en total övertygelse om musikens helande kraft kommer man knappt. I ultrarapid utvecklas några figurer i pianot, som skärs, kittlas, prövas av slagverket. Sällan har jag hört ett slagverk så självständigt spelat intill ett melodiskt, ackordiskt instrument.

Och ytterst är allt ganska konventionellt, den som så vill tänker på konstmusikaliskt avantgarde. Visst är det arty, men aldrig pretto. Det är bara konstfullt för att Tilbury och Prévost vill frossa i detta vackra skönklingande skärande som leder dem fram i glömska minut för minut.

Jag är tacksam för att åtminstone få höra avglansen av dessa konserter på cd.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry