Anders Dahl_Doorbells

Anders Dahl
Doorbells
Bombax bombax 003

Av: Thomas Millroth

Publicerad: sön, 2009-10-04 23:10

I Anders Dahls musik finns både skörhet och obönhörlighet. Till varje stycke redovisas för ljudkällorna med dörrklockan som gemensam nämnare. Jag förväntar mig då en substantivrik musik av konkret slag. Redogörelsen förespeglar en naiv upptagenhet/uppgörelse med sinnevärldens fenomen. Men till exempel tredje styckets konstaterande ”doorbell, electronics, toy piano, sitar, tapes” vittnar i lyssnarsituationen illa om vad jag upplever. Det fascinerar mig, eftersom det snarare blottar ett tvivel på dessa ting varav musiken tycks bestå: ungefär som Duchamps ”om man knackar på något är det inte alltid man känner igen ljudet”. Igenkänningen löses upp, så som språket gör då grammatiken förgasas.

Det finns en förenande klockklang som ledmotiv i albumet. Vissa ljud plockas fram som enkla enfingersmelodier, små tonslingor av ödslighet. Andra rörs ihop med rytmisk styrka och stegrande dynamik till riktiga oväder. Det viner kring öronen. Anders Dahl har en stark förmåga att finna ljudblock, rörelser, klangvärldar som lätt fastnar i minnet. Och jag vet inte om jag övertolkar, men istället för ljudstudier av vass konsekvens har han byggt upp rum av känslor. Ur substantiven har han lockat oväntade egenskaper, det har blivit ett album fyllt av adjektivens energi och möjlighet att locka fram vemod. Föremålen, den normala betydelsen och identiteten, må vara upplöst, men ändå finner jag i Anders Dahl en grammatiker av rang, där den exakta interpunktionen, också då bisatserna är många och slingriga, hålls högt. Det är så att säga lätt att följa med. Det finns en andning och ett hjärtslag som hos en bra text.

Det är därför flödet är så starkt och övertygande. Samtidigt använder sig Dahl av klanger som oftast känns eroderade, slitna, nötta, sköra. Därför också intimt närvarande. Det finns inte den elektroniska kraften hos överväldigande volym. Inte heller smärtan vid rundgången. Mer liknar det Duchamps nyfikna knackande på föremålen. Då man är mindre förutfattad och självklok och mer undrande och vågar förundras och ryckas med av vad man själv funnit – mer än av andras förväntningar.

Sist men inte minst, jag förlorar snabbt intresset för varifrån ljuden hämtats, därför att det faktiskt svänger på ett alldeles egenmäktigt vis.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry