Anderson/Drake x3

Fred Anderson & Hamid Drake
From the River to the Ocean
Thrill Jockey 183 (Border)
Fred Anderson & Harrison Bankhead
The Great Vision Concert
Ayler Records 052
William Parker & Hamid Drake
Summer Snow
Aum Fidelity 041 (Forsyte)

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2010-01-08 12:24

Tenorsaxofonisten Fred Anderson och trumslagaren Hamid Drake har från och till spelat med varandra sedan 70-talet. När de 2004 släppte ”Back Together Again” (Thrill Jockey) var det en fin återförening och när nu ”From River to the Ocean” kommer skulle man kunna tro att det är en fortsättning i duoformat. Men det är det inte. Här har duon fått sällskap av Tortoisegitarristen Jeff Parker (som dyker upp alltmer, bland annat gästade han Perspectivefestivalen i Västerås tidigare i år med Ingebrigt Håker Flatens grupp), Harrison Bankhead på bas, cello och piano, och Josh Abrams på bas och den afrikanska lutan guimbri.

Musiken är tvådelad, dels de två långa inledande jazzlåtarna och dels de tre efterföljarna som riktar örat mot andra delar av världen. Börjar vi med jazzen så är det nog den mest konventionella form av jazz jag hört med dessa herrar. Det är välspelat, svänger bra och ibland tätnar den transparenta ljudbilden i god jazz. Men dessvärre finns en tendens till utslätning som är lite trist. Bankheads och Abrams dubbla basar finner varandra vid några tillfällen, Drake driver på med sitt rytmiska spel och Parker hittar då och då rätt med sitt torra, korta gitarrspel som vandrar efter skalorna. Men det räcker inte.

Fred Anderson påminner mig om konserten på Fasching i vintras (med bland annat Marshall Allen), bra men lite uddlöst. Nu har väl aldrig Fred Anderson varit de stora åthävornas saxofonist. Hans styrka har ju istället varit att ihärdigt variera de melodiska fraserna inom de harmoniska gränserna, men alltid intressant och med fin känsla. Här är tonen alltför avrundad och han får inte fram drivet i spelet.

Att befinna sig i det mellanläge Fred Anderson gör är krävande. Det är lätt att rida ut i övertoner och ilska på samma sätt som det är lätt att bli för intetsägande. Att han vanligtvis klarar det är duoskivan med Harrison Bankhead ett starkt bevis för. De finner varandra mycket bra på denna inspelning från Visionfestivalen i New York 2003.

De tar sats från en väl beprövad boptradition men låter sig inte nöjas med det. Låten ”Wandering” är just vad titeln säger, en vandring. Återkommande, men olika, löst komponerade teman bildar riktmärken för 22 minutersfärden. Men det mest intressanta är vad de med nyfikenhet och snedsprången finner däremellan. Med små, stora, snabba och försiktiga steg går de runt och suger in intryck från jazzens kvarter som de omedelbart förmedlar med både skärpa, känsla och kunskap. Och ”Wandering” är inget undantag, skivan håller måttet hela vägen igenom.

Traditionen hos amerikanska jazzmusiker att befrukta musiken med inslag från andra delar av världen går långt tillbaka. Grupperna inom AACM i Chicago i slutet av 60-talet är ett bra exempel, inte minst Art Ensemble of Chicago som med ”little instruments” kryddade musiken med afrikanska rytmer. Chicagobaserade Fred Anderson fanns med på ett hörn redan då, även om världsmusikinslagen inte varit så tydliga i hans musik. Det har de däremot varit hos Hamid Drake under senare år.

När jazzen ger vika på ”From the River to the Ocean” är det framförallt titellåten som fångar min uppmärksamhet. Stämningen är suggestiv med Josh Abrams guimbri, löst spel av Anderson och arabisk sång av Drake i inledningen. Jeff Parkers gitarr är nära nog psykedelisk när rytmen på bas, guimbri och handtrumma kommer igång och sätter musiken i behaglig gungning. Harrison Bankhead hanterar cellon på ett underbart sätt, från sorgliga melodier till mer gnisslande sound.

Världen utanför jazzen gör sig än mer påtaglig på William Parkers och Hamid Drakes duoskiva ”Summer Snow” inspelad i september 2005. Med diverse instrument från olika delar av världen gjorde de gemensam sak redan år 2000 (deras första skiva ”Piercing the Veil” återutges nu som en dubbel-cd med en tidigare outgiven inspelning av den 88 minuter långa tredelade sviten ”First Communion” från år 2000).

I stort består ”Summer Snow” av tre delar. Mest gillar jag de tre låtarna ”Sifting the Dust”, ”Edge of Everything” och ”Traces of the Beloved” där stämningen är både finstämd och filmisk. Med stor vördnad flyter ljuden från gong-gongar, den japanska flöjten shakuhachi, vattenfyllda kärl och andra slagverk samman till en stillsam färd genom evigheten. Det är vackert och inträngande.

De fyra första låtarna är mer ökenblues där Parker hanterar den traditionella afrikanska gitarren doson ´ngoni och shakuhachi medan Drake växlar mellan tabla och frame drum. Det är repetetivt och rytmiskt och leder in i ett avslappnat gung. Svagast är, ironiskt nog, när de tar till basen och trumsetet. Visst framgår deras otroliga kompetens men de riffliknande temana för Parker och taktspelet av Drake saknar tyvärr magin.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry