Andreas Backer, Raymond Strid: Voice & Percussion

Andreas Backer & Raymond Strid
Voice & Percussion
Creative Sources 334 CD

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2015-12-17 16:05

Norsk-svenske Andreas Backer är en röstkonstnär som pressar, sliter, skapar långa ”meningar” av olika ljud; ibland låter det som Linus på Linjen. Det nyper till, rosslar och rasslar, kläms och töjs. Med detta vill jag säga hur virtuos Backer är. Plötsligt vidgar han rösten och närmar sig något slags abstrakt kulning med inbyggda ekon.

Albumet är en närstudie av denna märkliga röst. Det ger också anledning att fundera över röstimprovisationens anatomi. Det är som om Backer redan lät som en klassiker; virtuost tuggande och töjande som vi ju har hört av och till de senaste 40 åren. Sedan må han vara vig, snabb och stå för fantastiska kast och förtätningar. Klassiskt är det. Gammalt avantgarde blir som nytt.

Men. Då har vi inte räknat in Raymond Strids slagverk. Det är så här jag älskar att lyssna på honom. Slagverket bjuder honom ett öppet fält att botanisera på. Ibland bumlar han till med några slag på pukan, men oftast vandrar märkliga ljud över skinnen. Här hopar sig en massa underliga grejer som minsann är lika vokala som någonsin Backer.

Det fina med Strid är ju hur han liksom slingrar sig runt rytmer och följder för att undvika dem, han kommer nära ibland, jag anar en möjlig rytm, men han stryper den omedelbart eller förvandlar den till en hop småskrammel.

Backers röst har sin särskilda klang som är sig själv. Strid njuter av att blanda in den som om det handlade om något slags objekt han gick lös på. Cymbalerna slingrar sig som gasbinda runt rösten ibland, Strid drar åt, släpper plötsligt alltsammans för en litet avog virvel. Och med ens blir rösten ett stormens lugna centrum för andning och återhämtning, medan trummorna verkar vara ute och gå för sig själva i styv kuling.

Albumet är en särstudie av en av de mest utpräglade ljudskaparna i den fria impron. Strid verkar inte veta slutet på sitt klanglandskap. Ett och annat känns igen, men han verkar lika förtjust förvånad varje gång han själv återupptäcker det. Därför är det här ett album bortom konventioner fyllt av upptäckter och ett trumset som hela tiden förtjust utropar hoppsan, javisstja och ystert omfamnar den där elastiska, virtuosa rösten. Det fina med Strid är att han är så virtuos på att inte vara virtuos. Friskare och fräschare impro är svårt att hitta. Det känns som om de två tyckte de uppfunnit improvisationens konst utan att förvänta sig några disciplar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry