Angles 8: By Way of Deception, Live in LJubljana

Angles 8
By Way of Deception - Live in Ljubljana
Clean Feed CF 256 CD

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2012-06-25 17:37

Vad är det egentligen med Martin Küchen? Något har skett, som skurit rakt in i hans musik, så att det blöder ur de sargade kanterna. Angles med vibrafonisten Mattias Ståhl, trumpetaren Goran Kajfes, trombonisten Mats Äleklint, trumslagaren Kjell Nordeson och basisten Johan Berthling tillsammans med Küchen gjorde ett kanonalbum för två år sedan, Epileptical West. Nu är de förstärkta med barytonsaxofonisten Eirik Hegdal och pianisten Alexander Zethson, vilket ger en litet annan klang, tyngre och mer genomskinlig på samma gång.

Det är grupptryck på musiken. Lätt att anföra föregångare som Charlie Hadens Liberation Orchestra eller för den delen Mingus; och naturligtvis rader av större frijazzensembler i USA. Det beskriver ändå inte det speciella i gruppen Angles. Och jag återkommer till frågan, vad som egentligen är fatt med Martin Küchen just nu? En så angelägen nivå vet jag få som håller. Det är inte fråga om upprepningar, då han rör vid tidigare sammanhang, det är ett sätt att upprätta samband, visst. Men, som Artur Lundkvist underströk, inga återkomster är desamma. Ty anledningen är olika och således också ingången. Nog för att det finns återkomster utan anledning, men dem hoppar vi över. Tradjazz av alla de slag är icke min avdelning.

I bakhuvudet dök det upp en gammal text av LeRoi Jones från 1966 (han hade ännu inte blivit Amiri Baraka). Här reflekterar han just över reflexen i kulturen, självsynen och anledningen:

”Ett uttryck för kulturen i dess mest självöverskridande form (vilket ju visar på ett större medvetande om sig själv hos spelaren, immun mot allt jävla skitsnack). Det direkta uttrycket på en plats. .. jazz söker sig andra platser då den tunnas ut, en plats där medelklassen råder. Därför är den så kallade avantgarde-musiken eller nya musiken, den nya svarta musiken, avskild eftersom den försöker vara lika mycket avskild som medveten om sitt självöverskridande. /…/ Jazz är ofta en musik för speciella tillfällen, och det behöver inte handla om känslor. /…/ Precis som R&B är den utsatt för det vita Amerikas energiska sökande efter profit.”

Så beskrev alltså Baraka hur musik tunnades ut och försvagades, samtidigt som han pekade på hur den kunde vara möjlig som en kulturell angelägenhet.

Något åt det hållet gäller Küchen. På album efter album bjuder han på berättelser, personliga, historiska eller ganska allmänna, men djupt kända. Han har på sitt sätt hittat till den andliga kärnan i den musik som Baraka skrev om i böcker som ”Black Music” och ”Blues People”. Därför närmar han sig också dessa uttryck, utan att snegla åt det etniska, svarta eller nationalistiska, som ju var en del av Barakas agenda.

Küchen gör för den delen inte musiken allmännare än då, bara annorlunda. Spänsten i det känslomässiga språnget är kvar. Det finns mängder av förtätade ögonblick i denna musik, där både skärvor av Balkanblås och afrikanska rytmer kan spåras i frijazzfloden. Dumt att peka ut någon speciell, men där finns passager av Kajfes, Hegdal och Berthling som får håren att resa sig på armarna. Och när Küchen låter sin sårigt sjungande sax klinga måste jag resa mig upp för att fatta den gripande skönheten.Min tanke är att han sedan många är upptagen att riva minnen, hågkomster och även musik ur sammanhang som blivit knäsatta och tolkade; alltså skymda. Han tar fram dem igen.

I musik kan man skapa och återskapa minnen, känslor av något, som kan vara äldre, smärtsamt, personligt. Den viktiga frijazzen på 60-talet är fylld av sådana klangminnen. Lyssnaren blir inför dem som en känslornas arkeolog. Tag Ayler, Coltrane, Frippe Nordström och ni förstår vad jag menar. Att göra likadant är att skymma sikten.

Att nå samma kärna kräver nya uttryck, men lika stark intensitet. Det handlar inte om kraft, det handlar inte om volym, mer en renskalad känsla. Om den klingar av spelarens och tidens sammansatta känslor kan den inte samtidigt påminna om något annat, det må vara rock´n roll eller beundrade exekutörer i jazzen. Det är då eko och tradjazz skapas. Det är jävligt ointressant.

Men ointressant är det sista Küchen är. Han gör en musik, där alla spelarna agerar starkt. Klangbotten är tidsstämningar, krig, oro. Och deras historiska rötter. Här sipprar erfarenheter genom begrundande av det förflutna, det slumpartat, kanske obegripliga i jagblivandet. Ur detta växer denna jagcentrerade, centrallyriska musik långt utöver jagets begränsningar och en kringskuren utsikt.

Nu skulle jag kunna stanna upp inför alla musikerna och lovorda deras extraordinära insatser. Men ni har nog redan förstått angelägenheten av detta album av en av de märkligaste och mest angelägna musikerna i dag, Martin Küchen. Det rör sig om konstnärlig integritet, att våga sitta still, reflektera, stanna upp och undvika det storslagna för att därmed låta sig överväldigas och förlora sig i musiken. För Martin Küchen är musik aldrig skitsnack!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry