Angola Soundtrack: The Unique Sound of Luanda 1968-1976

Diverse Artister
Angola Soundtrack: The Unique Sound of Luanda 1968-1976
Analog Africa AACD069

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2011-03-30 12:34

Jag har syndat några gånger och köpt ett par Analog Africa-skivor digitalt. Alltså köpt, inte fulladdat. Men, det man missar är halva paketet av entusiasten Samy Ben Redjebs livsprojekt. För jag vet inte om det finns något annat skivbolag som lägger ner lika mycket kraft på liner notes, som rotar fram lika många bilder på musiker och konvolut, intervjuar flera dussin personer inför varje skiva, och som presenterar alltsammans lika rasande snyggt.

De två första Analog Africa-skivorna landade i Zimbabwe. Sedan följde några samlingar med musik från Benin och Togo – ett tips, African Scream Contest, från 2008 - och inte minst två skivor med Orchestre Poly-Rythmo de Cotonou, ett av de främsta afrobeatbanden som nästan glömts bort men som genom Analog Africa fått en välförtjänt renässans och även turnerat de senaste åren.

I fjol lämnade det Frankfurtbaserade skivbolaget Afrika för en skiva med musik från Columbia, med Aninbal Velasques, innan Västafrika ånyo var i fokus, på samlingen Afro-Beat Airways, med musik från Ghana och Togo. I texterna till Angolasamlingen kan man läsa att Redjeb var i Kamerun och letade vinyl inför en möjlig skiva, men åkte istället till Gabon och Sao Tomé & Príncipe, där han fann mängder med angolansk musik. En gammal idé fick nytt liv och efter en hel del strul kom han iväg till Angola där han letade reda på så många medverkande musiker som han kunde för att höra deras berättelser om musikscenen i Luanda innan inbördeskriget bröt ut 1975.

Det franska skivbolaget Buda Musique gav ut flera samlingar med musik från Angola för ungefär tio år sedan, skivor som inspirerat Samy Ben Redjebs färd in i Luandas musik. Angola var portugisisk koloni, vilket inte präglat musiken i större utsträckning, utanför en större kulturell och politisk kontext, men det var portugisiska skivbolag – särskilt Valentim De Carvalho - som släppte mycket av musiken på skivan. Ett stopp på vägen till projektet var Columbia, där han träffat likasinnade som brinner för musik från Angola. Och kopplingen mellan Latinamerika och Angola är minst lika tydlig som när det gäller populärmusik från vilket västafrikanskt land som helst, eller, självklart Angolas norra grannland Kongo-Kinshasa.

Även om man kan härleda massor av olika latinska och karibiska musikstilar till Afrika (brasiliansk samba har till exempel rötter i angolansk semba) är jag ändå något häpen över vidden av latinamerikanska och karibiska rytmer i musiken. Mycket kubanskt, men lika mycket merengue, musik (och dans) från Dominikanska Republiken som tog hela Latinamerika med storm och som frodas i Venezuela, Mexiko, ja, överallt. Samt förstås kongolesisk rumba, särskilt gitarrspelet på flertalet låtar är kraftigt Kongoinfluerat, vilket även kommer fram i intervjuerna i cd-häftet, de lyssnade och influerades av Franco och andra Kongogitarrister som gjorde saker med gitarren Luandamusikerna knappt hade hört talas om.

Samy Ben Redjeb har lyssnat på hundratals låtar och valt ut 18 stycken. Vikten ligger på ett skönt sväng, rytmer och melodier som är gjorda för att skaka liv på kroppen. Mellan 1961 och 1975 pågick ett frigörelsekrig mot kolonialmakten, men vad som kommer fram i det bifogade faktamaterialet så handlade inte låtarnas texter – flertalet på bantuspråken kikongo och kimbundo – om den politiska situationen. När inbördeskriget, som pågick i över 25 år, bröt ut tvingades många musiker ut i fält och mycket av musiken som lyftes fram underordnades propagandabudskap.

Några musiker som var mer populära än de politiska ledarna ansågs som subversiva krafter och mördades. En av dem, David Zé, finns med på skivan, med "Uma Amiga", en rivig och varm låt med ett pockande driv. Och just värmen är en röd tråd i musiken, ibland kan en melankolisk känsla ligga och gnaga och samsas med de medryckande rytmerna. Ofta är det mest bara ett ohämmat sväng, som på småruffiga "Sémba Braguez" med Os Korimbas, en av skivans allra bästa instrumentallåtar. En del av banden och musikerna fortsatte att släppa skivor även senare, andra, som Os Korimbas, gav endast ut tre singlar.

Utan sång är även "Farra Na Madrugada" med Jovens Do Prenda som var ett av de mest populära Luandabanden och som fortfarande är aktiva, senaste skivan släpptes i fjol. Kongoinfluerat transparent gitarrspel flyter fram med markerat rytm av slagverk och maracasliknande instrument. Den andra låten med samma band – "Ilha Virgem" – har ett annat sound, med surfliknande twang och en mer avslappnad atmosfär. Även Africa Rimos "Pica O Dedo" får mig att tänka på surfpop. Angolas Spotnicks! Titeln betyder….något snuskigt…

Den angolanska mixen av rumba congolaise och merengue är svår att motstå. Jag lyssnar på "Ulungu Wami" med Zé Da Lua och blir på sprudlande humör, rycks med av basen och gurkan (?) på Dimba Diangolas "Tira Sapato" (Ta Av Dig Skorna, svensk övers.). "Fuma", även den med Dimba Diangola, har en kubansk känsla med passionerad sång och ett förtrollande, vinglande gitarrsolo.

"N´Gui Banza Mama" med Santos Júnior låter nästan som afrobeat, men utan funk- och jazzbotten. Även "Kazucuta" med Os Bongos har en tydlig afrokänsla och hade kunnat smita in på en samling med musik från Nigeria eller Ghana. En bit in i Quim Manuel o Espirito Santos "Emu Lelu" blir jag paff. Blås! Blås är annars något som saknas på de övriga låtarna, kanske av traditionella skäl, eller så hade de helt enkelt inte råd att köpa blåsinstrument.

Den sista låten sticker ut. "Massanga Mama" med Africa Show. Den är långsam och Alberto Teta Lando sjunger så att hjärtat tycks flyga ut ur kroppen. Alberto Teta Lando var en av Angolas mest populära sångare, han spelade senare in många patriotiska sånger, och dog i exil, i Paris, 2008. Unikt med den här låten är även att den har elorgel, bandets grundare och slagverkare såg ett portugisiskt psykedeliskt band, och lyckades få tag på en farfisa. Jag undrar vad texten handlar om, en hemlighet, det minns inte ens bandet (!).

För att gå vidare och höra musik från Angola i dag lyssnar jag en stund på Buraka Som Sistema, ett Lissabonband där flera av medlemmarna har rötter i Angola, men tycker att det låter som en mix av ragga och Chemical Brothers. För mycket feta beats. Genren heter kudoro. Rätt grymma rappare, dock. Då är Killamus kudoroplatta A Minha Face från förra året mycket bättre. Modern, urban musik med en myriad av rytmer som attackerar rakt i ansiktet. Så här låter Luanda just nu!

Men jag lyssnar nog hellre på afrikansk musik från 60- och 70-talen, återvänder till Angola Soundtrack, och undrar var Samy Ben Redjeb befinner sig, om han har ett nytt Analog Africa-projekt på gång.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry