Animal Collective Strawberry Jam

Animal Collective
Strawberry Jam
Domino Wigcd199 (Playground)

Av: Sven Rånlund

Publicerad: lör, 2010-01-02 21:22

Animal Collective förändras från skiva till skiva. De har sällan släppt något ointressant, ofta lever musiken gott på knäppheten, den mörka humorn, det goda humöret. Jag har sett dem spela live bara en gång – konserten minns jag som rakt igenom lycklig, suggestiv och oerhört kaotiskt stimulerande.

Så varför låter ”Strawberry Jam” som om lågan slocknat? Animal Collectives psykedeliska noisepop känns inte så rymlig längre, väggarna buktar inåt. Nästan mainstream. Gitarrerna är i stort sett borta, likaså det fylliga percussionskramlet, istället synthar och mättade studiotrummor. Avey Tare och Panda Bear delar på sången, den förre spottar sina psykosnurriga texter med hetta men utan att beröra, den senare stämsjunger men knockar inte till tidigare höjder.

Okej, här finns bra låtar också. ”Peacebone” är kollektivet i deras maniska stil, folkpsykedelia med uppvindar likt den lysande ”Here Comes the Indians” (2003). ”For Reverend Green” är en låt av samma korn, Avey Tare hetsar stressigt, djuriskt, rösten hamrar in i skallen. ”Unsolved Mysteries” är en musikalisk traumabehandling, bubbligt vatten rinner mellan de bankande trummorna. Det är plattans naturliga höjdpunkt, men inte den låt som får mig att falla för Animal Collectives lekfullhet.

Avslutande ”Derek” är Panda Bears sång och det mest finstämda de någonsin gjort. Mjuk början, en visa att tralla på väg till skolan, så kommer trummorna, plötsligt det där idiotbankandet, säckpipskompet, stamtrummor att marschera till, fast förstås bara på låtsas.

Har åtta skivor tömt Animal Collective på egensinne? Vill inte tro det. Förhoppningsvis hittar de ut på åkern igen, till poplåtarna i jordhålorna. Skitigt ljud passar dem bättre än slickt sound.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry