Anita Livstrand, Daniel Westerlund: Tandem Bridges

Anita Livstrand, Daniel Westerlund
Tandem Bridges
Quica Records QACD 04

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-10-15 17:05

Först är det lättlyssnat så det stör. Sedan känner jag inte igen mig riktigt och det stör också. Därefter identifierar jag en mängd instrument och takter, som kunde ha dykt upp på den glada proggtiden: turkiska trummor, mungiga, banjo, gitarr samlade till maniska, ystra slingor. Musik i trans runt sitt eget centrum.
Jag har hört det förr. Lyssnar en gång till. Nu växer musiken och slår rot långt under den yta jag först uppfattade. Den delar upp sig i sina beståndsdelar.
Ljudbilden är klar som källvatten. Min första reaktion var, det ska jag erkänna, en besvikelse att inte uppleva hur LIvstrand kastade sig i världshavet som hon gjort tidigare; en av de riktigt originella i sin genre. Så hör jag henne ändå mitt inne i den ystra musiken. För ystert är det. Sinnligt, turbulent, snurrande.

Och här ryms allt det goda som lyftes fram av musiker som Livstrand för oss tröghörda som jag själv. Indisk musik, turkisk musik, amerikana, jojk. Utan musiker med sådant musikantskap och sådan passion som Livstrand hade vår värld av musik varit torftigare. Här finns allt på en gång. Utan hierarkier. Det är virtuositet, snabbhet och växt från djupet i Daniel Westerlunds spel. Gitarr, banjo, synt, harmonium - allt får en lätthet där fingerfärdigheten blir en konst.

Livstrands rytmiska spel närmar sig religionens extas. Jag vet att det låter löjligt att skriva så, men lyssna bara på henne, när hon jojkar eller när hon strör trummor med skinnens hela känsla kring Westerlunds banjo i en stillsam blundande ökendans. Eller hur hon tar hand om Westerlunds briljanta bluegrassbanjo; en dans i sig, som hon spänner skinnen över och plötsligt är vi någon annanstans. I landet ingenstans och överallt. Så kan en liten bagatell som knixar och bugar som den värsta Dolly Parton bli något atavistiskt. Ett väsen, en oväntad upptäckt sent en danskväll. Eller ett minne, där musiken ekar.

Sådana ögonblick finns många.

Minst fastnar jag för de mer drömska ställena, som simmar iväg i eko och tonkluster. Men också här finns de övertygande stegen, kliven som är så ömsint försiktiga. Westerlund är en lysande instrumentalist, som verkar bli yster av Livstrands närvaro. Det jag saknar är kanske mer av rösten, sångerskan Anita Livstrand. Det finns här, förvisso, men jag vill ha mer. Och härmed väntar jag ivrigt på nästa steg efter denna återkomst. Ett album som är ett konstaterande.
Och det är bara att hålla med. Musik som är godhet som övertygar. Sånt händer sällan.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry