Ann Rosén Sten-Olof Hellström Lagrad

Ann Rosén / Sten-Olof Hellström
Lagrad
Fylkingen Records 1030
(elektroakustisk)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2009-09-30 00:04

Musiken/ljuden på Lagrad kommer från en serie föreställningar på Fylkingen mellan 2005 och 2008. Basen är alltså elektroniska liveframträdanden, som slutmixats i EMS. Det är två individualister som förenas - eller inte gör det. På albumet finns två duostycken, Lagrad och Skivad, som öppnar respektive avslutar. Däremellan kommer Rosén och Hellström med två egna framträdanden var. Upplägget är lyckat och ger variation. Två olika sidor av ljudkonsten visas.

Att Ann Rosén har sina rötter i bildkonsten, skulpturen, installationen förråder hon omedelbart med sitt rumsliga tänkande. Ljuden framkallar rymd, rörelse och koreografi. Hon bygger spatialt. Effekter som ofta framkallas är ett slags svindel, att golvet försvinner, att vi lyfter mot taket, att vinden griper tag, vi snurrar runt. Hon kan inte dölja sin lust och förtjusning vid detaljer och stannar gärna upp vid sina fynd. Precis som i konsten. Tycks säga: se här, hör här, blunda, lyssna! Stycket "Clear" till exempel fungerar på mig som avgjutningar i rummet av något som just försvunnit, människor som passerat, effekter hon anat. Ett slags nynnande glimtar till; en försjunkenhet hos konstnären, glömsk av omvärlden. Så rör sig "Clear" framåt med sprakande energi för att kortslutas och dö. Ett stycke ljudkonst av klass. Skulpturalt och transparent på samma gång. Roséns tour de force är naturligtvis den arton minuter långa "Silo", som tecknar konturerna av ett stort rum, vars väldighet övermannar mig med sin oöverskådlighet. Då den inledande yrseln lägger sig öppnar hon en förvånad orgie i småljud. Bit läggs till bit, hon byter fokus och perspektiv. Ett abstrakt rum flyttar in i mitt eget rum. Detta är ett av ljudkonstens mest realistiska och beundransvärda trick. Jag älskar det. Där sitter jag omgiven av någonstans där jag inte är och aldrig kommer att vara. Efteråt frågar jag mig omtumlad, vad jag varit med om?

Sten-Olof Hellström är musiker och kompositör. I sina verk kliver han rakt ut och tar ett resolut grepp om min uppmärksamhet. Snabbt presenteras en rad parametrar, ljudklungor, rytmer, som spänner från närmast slumpartat knaster till stora vågrörelser, ettrigt irriterande eller böljande. Men de leder omedelbart framåt, oavsett tempo. Nya ljud stöter till, men i minnet ligger de andra och väntar. För Hellström verkar den starka rumsligheten vara tätt förenad med tidsförskjutning. Det finns en stor rörelse, som vi hela tiden känner i ryggen. Bit läggs till bit, även om han ibland kostar på sig plötsliga kast, där ljuden låter väldigt konkreta; det är som om han skojar med oss. För i nästa nu drar musikmaskineriet åter igång och för oss obönhörligt framåt. Han signalerar hela tiden till oss med små eggande figurer. Musikens taktilitet är karakteristisk. Det finns en upplevelse av kropp och fysiska egenskaper som hetta, väta, täthet. Och småputtrande av de finurliga ansamlingarna ljud går vi i mål tillsammans med tonsättaren. Ojdå! Är det redan slut? Jodå, han drar ett tydligt slutstreck! Av Hellströms två egna stycken håller jag personligen på "Ambient Edge". Han dukar snabbt upp, plottrar runt, samlar ihop sig i väsande, knastrande, stegrande strömmar, som leder till klimax. I centrum av verket bultar det som av hjärtslag. Ljuden slår frivolter av iver, tills förtätningen blir så total att stycket måste upphöra. Några fragment far runt i rummet och allt slutar i en suck. "Ambient Edge" har en närvaro som ett stycke planerad och improviserad live-elektronik kan ha i lyckliga stunder.

Således hör jag två ljudkonstnärer med skilda utgångspunkter, avsikter och uttryck. Deras två gemensamma stycken blir naturligtvis mycket aktiva processer. Rum och tid korsas, idéer skär på tvärs, men summan blir inte någon spatial elektronisk musik. Snarare förenas de i ett slags maniskt sväng, ett ofta hypnotiskt tillstånd, där de både hindrar och uppmuntrar varandra. De måste samsas och drar då musiken mot mitten i tunga, tjocka, gnistrande spår, som tar tid. Via närbilder förs vi ut i panoramablickar över musiken. Kasten blir abrupta. Det tar ett tag innan transen lyckas förena de två.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry