Anna Högberg Attack: Anna Högberg Attack

Anna Högberg Attack
Anna Högberg Attack
Omlott MLR 011 LP/CD

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2015-12-15 20:40

På albumets omslag är ett svartvitt foto av ett par på en gräsmatta. (Den bild jag lagt in till recensionen är från insidan av konvolutet, omslaget var ännu inte utlagt!) Det liknar ett famntag, men vrider jag på konvolutet får jag intrycket av kamp. Under alla omständigheter en extrem fysisk närhet och intensitet. Det kan fungera som en beskrivning av den här skivan. Något så ovanligt som en jazzskiva, där jag tänker jazz, för jag är van vid det, men som samtidigt är så mycket mer än jazz. De spelar jazz, missförstå mig inte. Det här dånar av spräck och trånar av sångbara hymner, som påminner om den avancerade frijazzen under sent 60-tal, men bara som ett vänligt eko. Sedan snidar Högberg fram kärnan och tar i så att det känns riktigt lätt och självklart när musiksorten brer ut sig i ett allmängiltiga spektrum.

Alla musikerna har starka individuella röster: Anna Högberg, altsax, Malin Wättring och Elin Larsson, tenorsax, Lisa Ullén, piano, Elsa Bergman, bas, Anna Lund, trummor. Det betyder förstås att blåsardelen är oerhört stark. Tillsammans sliter och drar de i musiken så att inte en känsla ligger still i kroppen, varken min eller deras (tänk på omslagsbilden!). Bergmans bas prickar gång på gång tillsammans med slagverket de andra musikerna i flykten så att de lyfter ännu högre. Och basen agerar kraftmotor mitt inne i musikmaskinen så att det är full energi också i långsammare, eftertänksamma passager. Den märks också då den knappt hörs; och då smyger också Anna Lunds märkliga trummor omkring. Hon liksom lurpassar på de andra. Som i albumets öppning, ”Attack”, ett eftertänksamt trevande stycke med litet förstrött klagande unisona melodier. Men basen är där och puffar och slagverket lägger ut klanger som liksom knattrar och klirrar av instrumentets material. Hennes vispspel är som knottriga ytor på en varm sten.

Mitt i detta sitter en superskarp Lisa Ullén. Varje ton prickar rätt i hjärtat. En av skivans höjdpunkter är ”Lisa med kniven”, där hon spelar mot slagverk och bas på det mest förunderliga vis, där klangerna rullar mellan instrumenten. För att snart blanda sig med Högberg i ett magnifikt solo, där luftpelaren skulpteras, töjs, tänjs, kläms åt. Lyssna sedan på hur Bergman med enkla konstaterande toner går bredvid och två slags förtätningar uppenbaras: ett väsande luftrum mot ett stadigt jordrum. Rörblad mot baskropp.
Jag skulle lika yvigt kunna beskriva låt efter låt, musiker efter musiker, men nöjer mig med att konstatera hur väl överlagt hela albumet är upplagt. Efter att ha följt musikernas andetag, andedräkt, iver och puls så tonar sista låten, ”Högberger”, ut som en långsam suck, lätt flämtande, blåsarna svävar tills Anna Lund gör ett kort torrt slag mot, tror jag, ett träblock. Därefter svävar blåsarna bort, långsamt som av en varm bris, tills de försvinner utom hörhåll. Detta är ett av de vackraste slut jag hört på mycket länge: dessutom blir det en spegelbild av början.

En tour de force av Anna Högbergs Attack.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry