Anna Järvinen Jag fick feeling

Anna Järvinen
Jag fick feeling
Häpna H.38

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2010-01-02 17:07

Anna Järvinen på svenska. Texterna är spröda reflektioner. Talspråksaktiga, vardagliga. De är delar av berättelser man endast anar. Musiken är en pockande blandning av ösighet och visaktig romantik. Och det är väl den här formen den svenska visan tagit sig idag.

Ibland blir gesterna svepande och jag ser det som en litet självironisk händelse då den första låten, “Götgatan”, stegras i ett allt luftigare crescendo på slutet för att tvärt och brutalt avbrytas. Liksom även på den andra låten, “PS Tjörn”. Ett slags tvärnitar i de yvigaste gesterna. Som om hon sade, nej, det här går för långt i romantiska utsvävningar.

Det jublande och brusande återkommer ofta på skivan. Som en eufori. Den som bär denna till fullhet är naturligtvis Anna Järvinen själv. Hennes röst är ljus och innerlig, lätt vibrerande. Uppfylld. Det är lätt att bli förtrollad av och förälskad i denna stämma. Hon fullföljer en tradition av vemod, drömmar och bräckliga röster, där jag omedelbart kommer att tänka på Turid och John Holm. Men Järvinen saknar den förras starka engagemang och den senares mörka klangbotten och känsla av uppgiven övergivenhet. Men hon betonar starkt sin känslighet och albumet skissar en bräcklig kontur av ett outsiderskap.

Det är kanske mer en tillfällighet att Joni Mitchell samtidigt ger ut en stark skiva; också den späckad med romantiska klanger och en viss ödslighet. Men texterna är frätande och allvarliga med fokus på allt annat än vardagen och drömmar. Det är folkmord, krig, politik etc som analyseras med stort allvar. Och Mitchell är på ett sätt urmodern till både Turid och Järvinen.

Den politiska sidan saknas helt hos Järvinen, som istället leker mer. Där skymtar en blandning av nödvändig självupptagenhet och självironi. När de två möts i hennes glidande, spröda stämma uppstår en sval brännande eld. Och av bara farten lyckas hon skapa en räcka tunga, tillbakalutade popsånger. “Kan du gå” är en ömtålig pendling mellan hopp och saknad i ett rasande tryck; den ömsinta “Leena” är ett stycke charmerande poesi med tungt tryck – skört och jublande i förening. Den melodin är som klister i öronen som aldrig kommer att gå bort.

Anna Järvinen sjunger och diktar med en frenesi kommen ur vardagens vändningar. Och ibland träffar hon mitt i prick med enkla fynd ur språket – “och alla visste vilka de var, till och med jag, visste vem jag var“. Här kramar hon alltid en droppe vemod ur orden och musiken, och ansluter sig därmed till den äkta och uppriktiga känslosamhetens unika röster.

(Publicerad 2007)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry