Anna Petrini: Crepuscolo

Anna Petrini
Crepuscolo, Works for the Paetzold Contrabass Recorder
dbCD 143

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2012-08-27 15:18

Min första reflexion, bortskämd av konstnärligt medvetna musiker och etiketter, är hur ful denna cd är. Det är inget fel alls på att visa blockspelaren Anna Petrini med den egendomliga kontrabasblockflöjten i famnen. Det är kanske nödvändigt, eftersom få upplevt det instrumentet. Jag skulle kunna gå vidare och klaga på den bristfälliga konstnärliga gestaltningen av albumet och passa på att berömma den informativa texten. Men kom igen, den samtida konstmusiken kan lära mycket av improvisationsmusikens estetiska medvetenhet på bredden. Alltifrån Potlatch och alMaslakh till flexionrecords.

Anna Petrinis fem framföranden på kontrabasblockflöjt är nämligen värda ett bättre fodral och en oerhörd uppmärksamhet. Hon öppnar med en målande klassiker, Fausto Romitellis "Seascape" (1994). Det är just vad det säger sig vara, ett kärvt målat vykort. Titellåten är skriven av Oscar Bianchi (2004). Här utnyttjas instrumentets lyriska kvaliteter i kombination med snabba inpass och avvikelser, som inte bara skapar stämning men också ger en sinnlig materiell påtaglighet. Instrumentet leder oss med allt sitt trä. I kombination med andedräkt, läppteknik och en våt känsla ur spelarens munhåla. Det är inte olikt vad improvisatörer som Mats Gustafsson ägnar sig åt ibland.

Dominik Karskis ”Superb imposition” (2010) utmärks av ett närmast stapplande tempo, där olika impulser och rytmer lagras över varandra. Bitvis håller stycket andan. Petrini håller suveränt den glöd som för ögonblicket behövs för att få ljuset att fladdra. Hon skapar en nästan andlös spänning. Tills stycket bara faller ihop. Det är ett stycke jag säkert återkommer till många gånger. En viss mättad gothstämning leder omärkligt över till Mattias Peterssons ”SinewÛod”, ett sorgset nynnande med skärande dissonanser.

Det visar sig hur fint kontrabasblockflöjten fungerar ihop med elektroniska bearbetningar. Fördelen med skrivna verk som dessa till skillnad från en hel del liveelektronik är ju uthålligheten, utsträckningen och möjligheten att upprätthålla variationer i minimalismen.

En kulmen, vilken genre vi än talar om, är dock Malin Bångs ”Split Rudder” från i fjol. Hon har gått på upptäcktsfärd i instrumentets inre för att lyssna av hela klangvärlden av trä, håligheter och luft. Det här är första gången – men jag kan nog missta mig – jag hör en kompositör komma i närheten av de flödande strömmar som improvisatörer som Christine Abdelnour skapar. Bång bryter upp luftpelaren, kastar musiken ner i de djupaste registren. Petrini är mer än suverän, då hon hanterar detta ömtåliga material och låter det få kraft, liv, luft, puls och en sjuhelsikes driv. Så låter hon den vinande luften punkteras och markeras av metallklanger. Det driver på med en oväntad otålighet, lagrad över läpparnas och fingrarnas örontjänst. Häftiga andhämtningar, nynnanden, en dov tonström som peppras av perkussiv metall löses upp i instrumentets ihåliga inre. Tills allt slukas av tystnaden. Det är ett makalöst verk. Jag tänker redan att det är en klassiker.

Och jag säger vad jag nog sagt förut, mer Malin Bång på skiva! Och avslutar med en bön och en dröm, att Malin Bång och Christine Abdelnour måtte mötas och göra något tillsammans. Det är kul när jag kan missbruka det nötta ordet mästerverk. Nu har jag gjort det i alla fall.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry