Anne-James Chaton & Andy Moor, Transfer

Anne-James Chaton & Andy Moor
Transfer
Unsounds 36U

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: ons, 2013-07-10 18:25

Ljudpoeten Anne-James Chaton (f. 1970) och musikern/komponisten Andy Moor (f. 1962) lyckas med en anmärkningsvärd bedrift, när de på skivan Transfer, sammanför populärkulturella uttryck och ”avantgarde” till en fungerande enhet. Det är en musik eller ett ”Hörspiel” av sin tid, sprungen ur en tillåtande postmodernism, som spränger konstens uråldriga hegemoni mellan ”högt” och ”lågt”. Jag är hågad att uttrycka vissa reservationer, men efter flera lyssningar tycks omdömet klarna och skivan växer.

Åtta av CD:ns elva verk har tidigare givits ut mellan åren 2011–2012 i en serie som omfattar fyra stycken 7”-singlar. Undantaget det sista verket åtföljs varje stycke av ett syskonverk, där texterna på det första baseras på faktauppgifter, medan det andra har en fiktiv prägel; så varvas exempelvis uppgifter om katastrofer i luftrummet (Une histoire de l'aviation) med texter om evig rörelse av Leonardo da Vinci (Sul volo), eller en kronologi över skeppsbrott (Journal d'un naufrage) med utdrag ur Herman Melvilles Moby Dick och Jon Hustons filmatisering av boken (Journey on the Péquod). Det som skapas är en mängd nya sammanhang, såväl mellan syskonverken som mellan samtliga stycken.

Texterna är alla hämtade från olika källor av Chaton. Beträffande urvalet synes det vid första anblicken finnas ett släktskap med Duchamps förfarande kring ”ready-made”, men Chaton arbetar med dramaturgiska syften som landar inom konstens gränser och lämnar därmed Duchamps förintelse av konstnärens ego. Texternas återkommande mönster består i förteckningar, lakoniskt förmedlade kronologier av händelser och dylikt, vilket rimmar väl med den asketiska romantik som har präglat mycket av konsten sedan åtminstone mitten av 1900-talet. Lockelsen är emellertid motiverad och jag är inte sen med att förespråka ett sådant förhållningssätt (i en mångfald av uttryck).

Den musikaliska inramningen, vilken Moor står för, befinner sig i rockmusikens utkanter och domineras av gitarrer samt elektroniska och konkreta ljud. Stadig rytmik får mycket utrymme, vanligen medels trummaskiner eller elektronik, vilket skänker en resonans av något konventionellt, samtidigt som Moor uppvisar ett gott öra för udda och oväntade ljud. Här kan vi även spåra ett samband med texternas pluralism, genom att olika stilar och gester möts och bryts mot varandra. Det är emellertid i första hand texterna som utforskar gränserna mellan olika, till synes oförenliga uttryck. Ibland kan jag sakna en verklig spänning i relationen text-musik, men efter återkommande lyssningar har jag flera gånger fått omvärdera mina åsikter. De många dimensioner som ryms i Transfer är både glädjande och motiverar återbesök, varför jag reserverar mig för att döma ut något material som mindre angeläget än något annat.

Moors variationsrika gitarrspel tillhör skivans starkaste element – från sobra toner inbäddade i savannlandskaps tålmodigt gungande stängsel till kompromisslös anarko-improv. Ett av mina favoritstycken är märkvärdigt nog "Princess in a Mercedes class S 2805" som behandlar sista dygnet i prinsessan Dianas liv. Förtjusningen bottnar förmodligen i dess omedelbarhet och lyckade samspel mellan text och ljud. Senare delen i verket upptas av epiforen ”but she's still alive”, vilket avrundas med ”[s]he has a pale face, but she's still alive”. Den triviala och utstuderat makabra succéjournalistiken skapar ett effektivt patos tillsammans med musiken och ställs vidare i relation till andra verk på skivan. Många av källorna berör olyckor, katastrofer, mord och andra ohyggligheter – såväl fiktiva som verkliga – men det är bara en dimension bland många på denna skiva. Transfer erbjuder en generös upplevelse som kan locka en ganska bred publik och många nya upptäckter står att finna vid varje genomlyssning.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry