Annette Krebs, Taku Unami, Motubachii

Anntette Krebs, Taku Unami
Motubachii
Erstwhilerecords 058

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2010-05-25 20:56

Allt finns här! Krebs har alltid en närmast encyklopedisk överblick över alla sina ljud som bor i gitarren på bordet, i laptopen, i smågrejerna, härvan av sladdar; och om hon uppträder som en stressad bibliotekarie innan hon sätter sig för att bläddra bland ljuden är det just för att hon är så fylld av kunskap, vetgirighet och känsla för det utsökta. Det är inte alltid hon vill visa allt, endast det mest utvalda, det hon gått och grunnat på eller som plötsligt överraskar henne. För Krebs är en musiker vars uppträdande gång på gång överraskar henne under en spelning.

Taku Unami gillar inte heller stora gester. Han nöjer sig med att liksom disträ och glömsk av sin omgivning plötsligt vakna ur drömmar för att servera oss ett brottstycke.

Här flödar dessa två människor samman, de kliver ur sina världar av konkretion och abstraktion för att komma överens i något som närmast torde kunna liknas vid ett hypnagogt tillstånd mellan dröm och vaka. Ett varken eller och ett både och.

Ljuden makar sig i tunga rörelser; korta utfall som i erinringar från koncentrerad kampsport. Bara för att falla ut i närapå tystnad. Ljudliga rörelser bygger som kulisser runt oss. Lätt kommenterade av en enkel ton.

Några röster bryter igenom. Ljud som kan likna händelser i vardagen, till exempel då man packar samman något eller öppnar fönstret och låter gatuljuden tränga in genom springan, snabbt stängd igen för att det drog. Musiken blir tät och kvav. Eller musik och musik, det här är rörelser tecknade i behärskade ljud.

En dimma tätnar över musiken och ljuden. Vi hör allt liksom på håll. Ingen tystnad är här tom. Långsamt gnisslar och gnider sig klanger framåt, vare sig det är för snabbt spolade band med röster eller odefinierbart buller, steg – ja vad nu Krebs trollar med i sin dator.

De här två lyckas dra ner det igenkännbara, avstå från allt klister och dämpa aktiviteterna till det svåruppfattbara. Men ändå. De visar sig som dramaturgiska mästare. Små förändringar, tillfälliga ljudläckage liksom från ett angränsande rum eller hus eller stad, ja, plötsligt andas liksom hela ljudmassan till, får hjärtklappning, stegras och andas ut. Med en dramatik som är så renskalad att mina öron isas ända in i skallbenet.

Det är stort. Annette Krebs är en av de största mästarna. En fantastisk improvisatör som kan höra, täta, närma sig och egga. Inte minst är hon mästare på att lyssna på sig själv och utmana sig. Taku Unami är av samma virke.

Det här är ett slags omdefinierad gitarrplatta, som egentligen borde ha varit krönet på Another timbres fina gitarrserie.

Nu gläder jag mig åt att Jon Abbey vågar ge ut så sällsynta och sparsmakade skivor som ”Motubachii”.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry