Another Timbre x2

Bryn Harrison
Vessels
Another Timbre at69
Richard Glover
Logical Harmonies
Another Timbre at66

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: mån, 2014-06-23 19:16

Det räcker med några få anslag på pianot, för att associationen till Morton Feldman skall uppenbara sig i solopianostycket ”Vessels” av Bryn Harrison. Upphovsmannen själv framhåller emellertid att inspirationen till verket kommer från stråkkvartetten ”Tendrils” av Howard Skempton. Även om jag är bekant med ”Tendrils”, känns släktskapet svårtydbart – åtminstone i mina öron. Istället finner jag en matnyttigare jämförelse med Feldman och det är faktiskt i ljuset av dennes sena pianostycken som Harrisons egen röst framträder.

”Vessels” styrka ryms i det svårgripbara. Dess repetitiva och permutativa egenskaper till trots, söker stycket ständigt nya flyktvägar undan vår uppfattning av relationer. ”Vessels” blir sålunda ett svårforcerat antidrama, som får Feldmans ”Palais de Marie” att låta mer Debussy än någonsin. Onekligen är det lätt hänt att vi går vilse till den grad musiken glöms bort; till och med Feldmans ”Triadic memories” och ”For Ruth Crawford” sysselsätter oss med ett slags förlösning, eftersom permutationerna många gånger framträder relativt tydligt – små variationer av intrikata mönster vävs samman och sprättas upp, vi förlorar oss understundom, men hittar åter tillbaka. ”Vessels” bygger på en liknande process, men ter sig samtidigt mer komplext och svårhanterligt. Måhända att jag inte koncentrerade mig ordentligt från början, eftersom det dröjde närmare 30 minuter innan stycket gjorde något avtryck vid första lyssningen – men när det väl hade fångat mig, drabbade det mig mycket djupt.

Relationerna frammanas som ur ett gammalt minne, för att snart sjunka tillbaka. Vi rör oss sålunda mellan total desorientering, via aningar om något bekant, till faktisk identifikation. Tillsammans med Philip Thomas försiktiga anslag på pianot i ett koncentrerat och detaljerade framförande, blir Vessels ett utomordentligt album som övertygar än mer för varje lyssning.

Mindre krävande men lika underbara, är de sju verk som utgör albumet Logical Harmonies av Richard Glover. Hur dessa styckens enkla partitur kan ge upphov till en så omedelbart vacker och märkvärdigt inbjudande musik, både förbryllar och fascinerar. ”Logical Harmony” 1 respektive 2, båda för solopiano, utgår från en och samma serie durtreklanger, vilken sedermera behandlas genom en lika logiskt enkel som smått genial process, för att slutligen landa i ursprungsserien. När man synar partituret kanske det kan te sig för enkelt, men utfallet talar ett annat språk – ackorden både sjunger ljuvligt och revolterar syrligt – vi skärper perceptionen och insuper detaljerna på ett enastående vis. I Philip Thomas koncentrerade och opretentiösa tolkning framstår musiken som oemotståndlig.

En liknande känsla, dock inte lika fullständig, kan tillskrivas ”Contracting triads in temperaments from 12–24”, som tolkas av Bob Gilmore på klaviatur. Vilket instrument som används framgår inte, men det låter mer som en harpa än ett klaviaturinstrument (pianosträngar???). Hade Henry Cowell gått i kloster, kanske något stycke klingat snarlikt. Mer imponerad blir jag dock av ”Beatings in a linear process”, där en klarinett spelar utdragna toner, vilka cellon och violinen närmar sig med varierande tonhöjd, så att små pulser forsar fram. Det akustiska fenomenet ”beating”, på svenska ”svävning”, har amerikanen Alvin Lucier utforskat i så många av sina kompositioner, att han närmast framstår som en egen institution. Det är onekligen svårt att tvätta bort associationen till amerikanen, vilket jag heller inte tror att Glover vill. Titeln ”Beatings in a linear process” beskriver förfarandet så tydligt att kompositionen framstår som en uppenbar dedikation till Lucier. Detta med hänsyn till att Glover, liksom Lucier, synes eftersträva så basala koncept som möjligt, ur vilket mer eller mindre oväntade klanger springer.

Vid en närmare betraktelse tycks den gemensamma nämnaren för styckena på albumet vara en (relativt) obestämd klangbild. Samtliga verk har fixerats i partitur, men notbilden utgör bara ett skelett för en mer eller mindre oväntad sonor verklighet. Därmed tillkommer också en stark känsla av här och nu, som enligt mitt tycke är sällsynt beträffande kompositioner baserade på fixerad notation. En sådan upplevelse förstärks när vi lyssnar till musikFabriks tolkning av ”Gradual Music”, där borduner från pianosträngar (tre e-bows), blås och stråk, förvandlas och koloreras förunderligt till svävande klangblock.

En tydligare uppbyggnad finner vi i ”Cello with Clarinet and Piano”, där pianot slår an ett ackord, vilket åtföljs av utdragna toner från cellon och klarinetten; processen repeteras med ett nytt ackord från pianot, varpå de två andra instrumenten följer och så vidare. Här tycks formen lösas upp med anledning av dess godtyckliga, eller åtminstone (synnerligen) underordnade funktion. En klangens emancipation. Solostycket ”Imperfect Harmony” för kontrabas vill jag ändock utnämna till körsbäret på den utomordentligt smarriga bakelsen. Dominic Lashs vidunderliga tolkning övertygar mig om att samtida musik både kan klinga skönt och vara utmanande. Det är ett gott betyg om jag känner mig själv rätt.

Även om det av ovanstående knappast är nödvändigt, vill jag ändå understryka att båda skivorna rekommenderas mycket varmt (med reservation för att Harrisons skiva förmodas kunna driva en och annan lyssnare till vansinne).

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry