An Anthology of Noise & Electronic Music / Seventh and last a-chronology 1930 - 2012

An Anthology of Noise & Electronic Music
Seventh and last a-chronology 1930 - 2012
Sub Rosa SR 300

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2013-09-02 19:10

Efter sex mättade volymer, som har hunnit flytta fokus från gamla invanda platser till nya avslutar nu Sub Rosa sin serie med elektronisk musik och noise. Om jag räknat rätt är det 18 timmars musik. Under dessa timmar har den konkreta och elektroniska musiken fått nya fästen, i Egypten och många andra oväntade platser.

Den sjunde volymen innehåller tre cd. Det äldsta bidraget är signerat filmregissören Dziga Vertov, om vi nu inte räknar det sexton sekunder långa stycket från 1860. Jodå, ni läste rätt. Franske Édouard-Léon Scott de Martinville kunde alltså spela in röster, men hade inga tekniska möjligheter att spela upp dem. Således har tidskapseln öppnats efter 150 år, en kvinna som sjunger visan "Au Clair de la lune", knappt hörbar genom allt brus. Men ändå, här är den äldsta kända inspelade mänskliga rösten.
Typiskt, höll jag på att skriva, typiskt för denna Sub Rosas banbrytande serie. Det är ofta de äldre styckena som triggar en mest. Och vad gäller elektronisk musik och noise så är ju också 1970- och 80-talen äldre. Men Sub Rosa lyckas ändå visa att historien är äldre än vi vill tro.

Vertov, den sovjetiske mästerregissören, hade länge experimenterat med nya medier och ljud, då han klippte ihop "Radio Pravda" 1930. Det var ju knappast enkelt att redigera, men detta var en ny tid med nya medier. Radio, film, grammofonskivor förändrade det musikaliska och klingande landskapet. Världen blev mer annorlunda än vi kan föreställa oss idag. Hans tre minuter långa "Radio Pravda" är ett kollage av ljud släkt med det Walter Ruttman sysslade med i Tyskland, vilket finns på en tidigare del av antologin.

Radio var revolutionärt och sändningarna verkar ha präglats av större experimentlusta än i dag. Den andan lever sannerligen kvar i många av bidragen. Henry Jacobs öppnar antologin med att under knappt tio minuter demonstrera hur han skapar ett verk för högtalare 1953-54 med hjälp av bandspelare. Det är ett verk som bärs av en riktigt frustande tekniktro. Och resultatet är smattrande gott, även om det lånar litet mycket från del alldeles vanliga musikens rytmer och klanger, så att säga omstöpta till nya medier.
Men snart är elektronmusiken på banan med svidande vackra verk. Luciano Berio bidrar med klassiska "Thema (Omaggio a Joyce)" från 1958.

Det är meningslöst att gå igenom alla medverkande på de 38 spåren. Men några saker slår mig, kanske med flit framhållet genom den icke-kronologiska presentationen, och det är hur teknikvurmandet, den stränga bandmusikens estetik snart flyter ihop med andra musikaliska världar.

Rockmusiken strömmar in med sina erfarenheter av elektroniska instrument. Några grupper lyfte den in i elektronmusikens uttryck. Ja, mixen av analogt och akustiskt har en lång historia. Lyssna bara på Henry Cows mästerverk "From Trondheim" från 1976. Glidande, dronande, skärande, glittrande och dovt. Här kom känslomässiga parametrar in som torde ha betytt oerhört mycket för den renodlade konstmusiken. Samma sak med Cabaret Voltaire som deltar med ett stycke från 1979. Nytt tillförs i det knäsatta.

Frampå 1980-talet brölar musiken ihop sig till det som senare skulle kallas noise. Då lyssnandet återvänder till roten upptäcks oftast glipor, vävar, möjligheter, som i en stegrande utveckling och spridning av elektroniska möjligheter att väsnas och "noisa" kanske har förbisetts.

The New Blockaders ger syn för sägen i ett rumlande, knastrande och mycket rumsligt och voluminöst verk från 1983, "Blockade in Resistance". Tätt följt av det i detta sammanhang mer finstilta stycket "Fuechen" med GX Jupitter-Larsen/The Haters. Även det är ett äventyr i rum och klang som skaver redigt i föreställningarna om hur elektronik alternativt noise bör låta. Verket är från 1985 men står starkt i jämförelse med vad som helst i dag.

Så kan jag gå vidare stycke för stycke, och jag märker redan nu, efter några dagar, hur jag plockar fram skivorna för att söka upp något särskilt spår. Påminna mig, jämföra.

Sub Rosa har i klart folkbildande och vidsynt anda gett oss lyssnare en bunt ljudäventyr och historiska utflykter. Och de har gjort allt detta levande för oss. Som alla goda antologier bjuder den in om och om igen och lockar att leta vidare. Till även denna antologi hör ett faktafyllt häfte, som också innehåller diskografiska hänvisningar.

Det Sub Rosa än en gång lärt oss är att lyssna och söka långt utanför de vanliga skranken. Där finns sanningen om musiken.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry