The Apophonics – On Air

The Apophonics
On Air
Weight of Wax, WOW 05

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tors, 2014-01-23 09:55

Saker förändras. För några år sedan tyckte jag att två tredjedelar av Apophonics var så trista musiker att jag, dömande som jag var, undvek dem så gott jag kunde. Ung och dum. När jag nu några år och erfarenheter senare lyssnar på John Butcher och John Edwards känner jag att jag, egentligen utan anledning, missat två musiker i världsklass. Edwards är en fantastisk basist, hans förmåga att blixtsnabbt reagera på sina medmusiker och den musikaliska omgivningen är fascinerande. Han spelar ofta ganska mycket, tar nästan inga pauser, men det blir aldrig överflödigt. Han erbjuder sina medmusiker fullt stöd. Butcher å sin sida behandlar saxofonen på ett sätt som förtäljer erfarenhet. Han har gått in i, gått rakt igenom saxofonen och han känner till vartenda skrymsle och hålrum. Full kontroll. John & John är obeskrivligt skickliga musiker. Jag är glad att jag äntligen har fattat det.

On Air hörs dessa mästare i trio med Gino Robair som spelar synt och ”energised surfaces”. Energised surfaces? Pretentiöst? Kanske. På ren svenska spelar Robair trummor, slagverk och allehanda attiraljer. Synten säger plopp plopp, oaa o o oooaa... Det är lo-fi och fulsnyggt. Robair lockar även fram väldigt intressanta sounds ur slagverken; ibland får han dem att låta som en trombon, ibland en stråkad kontrabas, ibland som inget annat. Stundtals gifter sig hans sounds med Butchers saxofon och magi uppstår. Butcher har bra tryck i saxofonerna och är ganska extrovert. Han låter väldigt fint ihop med en stabil Edwards som faktiskt är den som håller ihop det hela. Det är lite underligt, för saxen och basen promenerar hand i hand medan trummorna leker lite för sig själva, de är i sin egen värld, men det hela smälter ändå ihop bra. Det är ganska mycket sounds men ändå glasklar musik med en tydlig riktning. Den böljar fram och tillbaka. Eller snarare upp och ner. Intensitet. Plötslig vila. En idé anammas för att strax bli utbytt mot nästa. Det är snabba ryck och musikerna reagerar omedelbart. Dynamisk och blixtsnabb musik.

Det långa första spåret innehåller allt man kan önska av en improvisation. Lyhördhet, balans, dynamik, form, musikalitet. Andra spåret är en mäktig demonstration i hantering av cymbaler. Mörkt och vackert. Även sista spåret bjuder på överraskningar. En marimba. En sökande öppning. Progression. Suggestiva tankegångar förvandlas till snabbt tal. Var beredd på allt.

Det här är en uppvisning av otroligt professionella musiker som levererar otroligt högkvalitativ improviserad musik. Butcher, Edwards och Robair har full kontroll och ett oklanderligt artistiskt uttryck. De överraskar och övertygar. Det här är helt enkelt riktigt, riktigt bra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry